Ändå är, enligt attitydundersökningar, detta rovdjur till och med älskat, nästan 100 procent av svenskarna gillar att vi har lodjur i de svenska skogarna. Under årets licensjakt ska över 160 djur få skjutas. Svenska rovdjursföreningen klagar högt och med rätta men för döva öron: Att det är jaktlobbyn som vill ha den här jakten därför att lodjuret tar ”deras” klövvilt.

Rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant konstaterar att Naturvårdsverkets statistik visar att det förra året dessutom kom 250 utländska troféjägare till Sverige för att skjuta lodjur. Det är ju inget mindre än en nationell skam att detta sker.

Om det möjligen är någon som ännu tror att Sverige är ett föredöme när det gäller naturvård så borde åtminstone de senaste årens licensjakt på såväl varg som lodjur stämma till eftertanke. 

Vargjakten har nyligen avslutats. Många har internationellt fördömt den som naturvårdsvidrig. Och även om vargjakten officiellt är avslutad kommer den illegalt att fortgå här och där i form av SGT – skjut, gräv och tig.

Bara vid ett tillfälle har jag bevistat ett riktigt stort antivargmöte med säkert 600-700 deltagare. Det var i Dalarna. Jag blev vettskrämd när jag hörde hatvågorna som steg upp ur den stora åhörarskaran. Men nej, lika litet som jag sett ett lodjur i verkliga livet har jag sett en varg. Jag har bara lutat mig över vargspår i snön i ett dalarevir och känt den där märkliga vördnaden.

Den kristdemokratiske landsbygdsministern Peter Kullgren ansåg i höstas, på vargjaktens första dag, att ”det är bra att jakten på varg ökar”. Han funderade rentav på att delta i den. Jag vet inte om han gjorde det, eller om han bara ville stryka vissa opinioner medhårs. Även Sverigedemokraterna gillar de hårdare tagen mot varg. Några känslor för den svenska naturen har dessa nationalister definitivt inte.

Att den svenska regeringen inte intresserar sig för vare sig klimat- eller naturvårdsfrågor tror jag att de flesta vid det här laget har uppfattat, även före ålhaveriet i regeringskansliet. I höstbudgeten skars anslagen till naturvård ner mycket kraftigt. Ofelbart leder det till att restaurering och bevarande av viktiga ekosystem och arter försvåras. Länsstyrelserna får mindre pengar och det gör direkt att de exempelvis inte hinner utreda olika avverkningsansökningar (ansökningar om att få kalhugga), vilket de redan har svårt att hinna med. 

Ibland drabbas jag av något som liknar depression när jag följer debatterna om rovdjur och om naturvård i allmänhet. Ointresset för just rovdjuren går dessutom djupare än vänster-högerskalan i politiken. Vår civilisation sätter i praktiken helt enkelt alltid människan före alla andra arter. Jag försöker av och till se på våra samhällen med en främmandegörande blick. När jag gör det blir jag oerhört pessimistisk.

Nyligen for jag fram på en motorväg. Motorvägar är på många sätt ett slags avlivnings- och artdödande del av vår civilisation. Det är när man kommer upp på en motorväg som den absolut omöjliga tyngden av denna civilisation och dess teknosfär förnims och känns. De trasar sönder ekosystem. Kanske var de en gång stigar för varg och andra djur som sedan blev vägar och till slut asfalterades. Jag tänker på de väldiga markytor som täcks av asfalt. En viktig ingrediens i asfalt är bitumen. Det utvinns ur petroleum, alltså olja, och behövs som bindemedel i asfalten och utgör således en del, av den fossila världen.

Utanför städerna passerar man längs motorvägarna dessa enorma logistikbyggnader – ofta kusligt fönsterlösa – och externa köpcentra där varucirkulationen från en hel planet pågår. Jag ser ett flygplan passera över motorvägen, det tycks stå alldeles stilla, som ett varumärke ingraverat i vinterhimlen. Samtidigt har jag bilradion på och genom min kropp strömmar ändlösa vågor av radiosignaler. Min mobil kommuncierar med satelliter.  

Jag är omsluten, genomkorsad, kringvärvd av mänsklig infrastuktur. Hur skulle jag se på allt detta genom ögonen på en älg, en varg, en lo?

Förnimmelsen av något alltigenom fientligt, överallt omkring mig.

På en motorväg ser man förstås förr eller senare också den obligatoriska döda grävlingen på asfalten. Jag har skrivit många små poem om döda grävlingar. Här är ett stapplande sådant:  

Miljoner år i väntan,
sen blev du plötsligt född.
Du gick sen här bland alla,
därtill tvungen och nödd.

Kort var din levnads bana,
än kortare din död.
Du korsade en väg
och pälsen din blev röd.

Ofödd miljoner år
och sedan plötsligt väck.
En grävling utan grav
utsuddad som ett streck.

Lodjuren dör inte på motorvägar påkörda av oss bilister som är inskrivna i en civilisation av jakt på det vilda. De kommer i vår att dö för att människor siktar på dem med skarpladdade gevär och trycker på avtryckaren.