Med ens upptäcker människor att samhällets stora problem ligger på deras smala axlar, trots att vi bor i den mäktigaste politiska unionen i världen.

Men var är EU? Upptagna med att rädda banker och sin valuta. Klimatkrisen lämnar de över till företag. Flyktingsituationen lämnar de över till frivilliga.

Resultatet blir: en mängd grandiosa deklarationer och självuppoffrande själar så länge en fråga är het, varefter folk tenderar att gå vidare till annat. Och så börjar moralismen göra återinträde: bra och dåliga människor, bra och dåliga företag, bra och dålig aktivism ... Moralism av den typen är alltid ett symtom på frustration över ett glapp mellan uppgift och förmåga. I ett samhälle som tog sitt ansvar skulle dessa frågor skötas av anställda som hade det som yrke, inte som etisk plikt.

Förra veckan skrev jag att alla företag som släpper ut större mängder koldioxid borde förstatligas.

Reaktionen från högern och socialdemokratin har antingen varit obefintlig (högern ägnar sig inte alls åt klimatdebatt längre) eller klentrogenhet. Invändningarna är av typen:

1. ”Det är per definition fel att staten ska äga något.”

De som säger detta glömmer i en handvändning att alla samhällen låter viktiga funktioner vara fria från vinstintresse, som domstol och polis. Alla inser att om domstolen ägs av en familj som tjänar pengar på den, är risken stor att de inte dömer enligt lagboken utan enligt egna intressen. Domstolen är för viktig för att lämnas över åt egenintresset – hur är det då med den fossila industrin?

2. ”Det är kommunism och alltså odemokratiskt.”

Nej, det är det inte. Det handlar om att ta ansvar. Under större delen av 1900-talet tog västvärldens regeringar ansvar för samhället, oavsett ideologi. Konservativa, socialdemokrater, liberaler, kommunister och fascister byggde ungefär samma miljonprogram. Franco, Churchill, Erlander, Roosevelt, Chrusjtjov – det fanns knappt någon europeisk politiker som inte gav sig den på att skaffa bostäder och arbete åt alla. Det var inte en fråga om politisk ideologi, det låg i tiden. En amerikansk lärobok i ekonomi som användes på de flesta universitet på 60-talet talade helt neutralt om att ”trenden bort från laissez-fairetänkandet mot planhushållning har kommit att bli rådande i de flesta länder i världen”.

3. ”Det är bättre att låta företag gå före. Genom konkurrenskraft kan de utveckla miljövänliga alternativ.”

Detta har sagts i tio år och nu har vi facit. Företag som gick ut med stora löften, som Virgins Richard Branson, har inte infriat dem. Branson frälstes när Al Gore kom hem till honom och höll en privat power point-föreläsning, och utropade att han efter tio år skulle ha funnit en ersättning för olja att driva sina flygplan med. Detta har inte hänt, Virgin har istället ökat koldioxidutsläppen med 40 procent. Företag som tvingades sänka utsläppen har utarbetat avancerade metoder för att fuska, likt Volkswagen. Det finns goda skäl att anta att hela den tyska bilindustrin gjort samma sak.

4. ”Att förstatliga allt är ett för stort projekt, det går inte.”

Vad var bankräddningarna då? Vad har EU och USA sysslat med de senaste fem åren? Gigantiska stödpaket till de egna bankerna på tusentals miljarder. Där har ingen sagt att det är omöjligt eller att det är bankernas eget ansvar. Se det som en förebild.

5. ”Statliga företag är inte mer miljövänliga per definition.”

Detta stämmer. Men det beror helt på vilka krav man ställer på dem. Idag sträcker sig samhällets ansvarslöshet tyvärr även in i de statliga bolagen. Vattenfall och SJ drivs som spökföretag. Företagen borde alltså skötas enligt en modell som sätter miljöansvaret först. En förebild finns i de engelska allmänintressebolagen. De är uppbyggda så att all vinst ska återinvesteras i verksamheten, samt att bolagets mål är strukturerade utifrån en hierarki. Högst upp kommer miljöansvar, säkerhet och punktlighet. De styrs av en sammansatt grupp bestående av konsumenter, anställda och andra.

Vad som är tydligt är att det krävs krafttag. Regeringens strategi inför klimatmötet i Paris är tyvärr inte detta, utan en uppvisning i mesighet. Företag ska lockas, mutas med bidrag och erbjudas dialog för att satsa på miljövänliga alternativ. Ordet dialog förekommer fem gånger. För i helvete, vi har inte råd med någon dialog! När ska de lyssna på forskningen och inse att läget är akut?