Lärarnas riksförbund har också återkommande slagit larm om den negativa utvecklingen där andelen elever som läser andra språk än svenska (och engelska) minskar i allt snabbare takt.
”Det är fullständigt obegripligt att språkkunskaper inte värderas högre i Sverige idag”, avslutar Lisa Irenius sin uppmärksammade krönika.
Men är den här utvecklingen så konstig egentligen?
I Sverige betraktas svenska språket numera som alltings centrum samtidigt som andra språk ses som något farligt, som en konkurrent.
Förutom engelskan förstås, den har så hög status i vårt land att amerikaner och australiensare som bott här i flera år aldrig känt pressen att lära sig svenska.
Inte alla men tillräckligt många politiker pratar i termer av hot. ”I Sverige pratar man svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson i sitt första jultal som partiledare, och menade att när man kommer hit ska man göra sitt yttersta för att lära sig svenska.
Det är självklart, men när politiker talar på det sättet så framstår det som att det finns ett utbrett motstånd mot svenskan och att det inte finns något positivt med att ha ett annat språk i bagaget. När senast lyfte en politiker det häftiga i att det finns barn som kan somaliska, arabiska eller kurdiska – utöver svenskan?
För problemet är inte bara att allt färre elever väljer bort franska, tyska och spanska. Sverige tar knappt tillvara på barn som kommer hit och redan har med sig andra språk i bagaget. Visserligen har vi haft hemspråk i skolorna sedan 1977, men den har en undanskymd roll. Modersmålsundervisningen är begränsad till knappt en timme eller mindre högst en gång per vecka och ligger oftast utanför skoltid.
Dessutom är modersmålsundervisningen under ständig attack och hot om nedskärningar.
I Sölvesborg, där Sverigedemokraterna styr med Moderaterna och Kristdemokraterna, har kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon (SD) begärt att kommunens bibliotek inte ska ”erbjuda böcker/media på andra språk och samverka med modersmålslärarna”.
I skånska Hörby, där Sverigedemokraterna fått igenom sin budget, har anslagen till modersmålsundervisningen minskats från 3,3 miljoner till 1,6 miljoner. Kulturskolan får 200 000 kronor mindre och biblioteken bantas med 150 000 kronor.
Och så ser det ut i många kommuner där SD sitter. Tillsammans med kompisarna i M och KD driver de igenom en assimileringspolitik istället för integrering och möjlighet till kulturutbyte.
Problemet stannar inte där. Sverige har överlag en avig syn på språk, man introducerar andra språk väldigt sent i Sverige jämfört med många andra länder.
I Libanon, som jag har haft chansen att titta närmare på eftersom jag bott här de senaste två åren, jobbar många skolor med något man kallar för trilingual education system. Det betyder att undervisningen sker trespråkigt, man använder tre språk samtidigt istället för bara ett. Arabiska, engelska och franska lärs ut från mycket tidig ålder. Språk bakas in i olika ämnen, på så sätt blir språken naturliga och inte ett avskilt eget ämne.
För dessa skolbarn blir flerspråkighet något självklart, man hjälper också barn att lägga en grund tidigt.
Sverige borde uppdatera sin syn på språk genom att stärka modersmålsundervisningen, men också väcka intresset för andra språk i tidig ålder.
Förutom franskan och engelskan är arabiskan ett av de fem officiella språken som används inom FN. Arabiskan är med andra ord inte ett ok språk att kunna – utan en merit. När man söker jobb på företag eller organisationer som arbetar internationellt räcker det inte att bara kunna svenska eller engelska.
Man behöver inte gå till internationella jobb för att se fördelarna. Språkkunskaper ökar kulturutbyten i vår vardag. För att inte tala om hur det gynnar handeln.
Att därför klamra sig fast vid enbart svenska är att göra både Sverige och de svenska barnen en rejäl otjänst.
