Energin är förspilld. Vi vet alla att det bara är SD som har receptet på en kur stark nog att driva människor bort från Sverige, i form av en extrem, statligt och kommunalt driven fientlighet mot alla som inte uppfattas som tillräckligt ”svenska”, en skola och en kultur som bara odlar något hemkokt ”svenskt”, en strafflag som missgynnar alla som inte är tillräckligt ”svenska” och, naturligtvis, rigorösa gränskontroller. Allt vad Kristersson och
Löfven kan tänka ut är bara bleka kopior av detta motbjudande original.

Likadant är det med de skallande ropen att straffen för lagöverträdare ska skärpas. Även där ligger alltid SD steget före. Brottslingar ska inte återanpassas till samhället utan hållas inspärrade. Om de inte är tillräckligt ”svenska” enligt SD:s normer ska de därefter utvisas. Det finns visserligen ingen enskild grupp i landet som är så brottslig som SD:s egna förtroendevalda. Men brotten är av det slag som SD inte fäster så stort avseende vid, sådant som ekonomiskt fusk och fiffel och sexuella kränkningar. Inte bryr sig riktiga karlakarlar om sådant.

Ibland kan det vara bra att få en synvända helt enkelt genom att resa bort. Häromveckan var jag i Tyskland. Anledningen var en konferens i Wuppertal i anledning av Friedrich Engels 200-årsdag. Men några uppfriskande fridagar i Hamburg förgyllde resan.

I Hamburg var det val. I Tyskland ligger inte kommunalval och riksdagsval på samma dag utan varje delstat (och Hamburg har ställning av delstat) röstar för sig. Det har sina fördelar. I  Sverige blir lokalvalen mest bara en blek kopia av riksdagsvalen. Hela den politiska debatten domineras av partiledarna. I Tyskland är det inte så.

Nu var det val i Hamburg och bara i Hamburg (nå, inte så bara, Hamburg är en betydligt större stad än Stockholm). Socialdemokraterna, som är ursvaga på den nationella nivån i  Tyskland, är ett starkt parti i Hamburg. Så är det inte bara i Hamburg. De flesta större tyska städer leds av socialdemokrater. Men Hamburg är av hävd en röd stat. Hitler hatade den ända tills han krossat allt motstånd.

I valet den 23 februari gick socialdemokraterna visserligen tillbaka men har ändå 39 procent av rösterna. Överborgmästaren Peter
Tschentscher sitter säkert i sadeln, de flesta tycker att han gör ett bra jobb. Valets stora vinnare blev De gröna med mer än 24 procent. Nu fortsätter de att samregera med socialdemokraterna. Majoriteten är betryggande.

Hur kan nu detta komma sig? Framför allt: hur kan socialdemokraterna vara så starka regionalt och lokalt samtidigt som de är katastrofalt svaga på riksnivån? Tidningen Die Zeit ägnade frågan en stor grundlig utredning lördagen den 15 februari (allt i den tidningen är grundligt!). Där framgår det att även den vanlige väljaren noga skiljer mellan närpolitik och rikspolitik. Närpolitiken handlar om sådant som omedelbart gäller människors vardag. En huvudangelägenhet har i  Hamburg varit att motverka diskriminering och galopperande ojämlikhet. Bostadspolitiken är viktig, liksom utbildningen och vården.

Tyskland tog liksom Sverige emot en stor mängd flyktingar från framför allt krigets Syrien år 2015. Där som här väckte det våldsamt motstånd bland sådana som är rädda för det som framstår som främmande. I Sverige finns Sverigedemokraterna, i Tyskland Alternativ für Deutschland (AfD). AfD är starkast i det som en gång var Östtyskland.

I Hamburg drevs AfD tillbaka något. Terrordådet i Hanau där tio människor mördades var en avgörande orsak. Partiets representanter svor sig fria från ansvar, men folk lät sig inte luras. De vet att det är AfD som driver en måttlöst främlingsfientlig politik där hatet mot muslimer står i centrum. AfD är helt enkelt som SD.

Men i Sverige fortsätter SD:s framgångar. Alla horribla dumheter som SD åstadkommer, hittills främst på det kommunala planet, tycks bara stärka partiets position. Kanske har vi som avskyr SD alltför mycket koncentrerat oss på de nazistiska rötterna. Det är utmärkt att de nu är ytterligare belysta i boken ”Utan ånger: Gustaf Ekström – SS-veteranen som grundade SD” av Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson.

Men många människor som kan tänka sig rösta på SD betraktar nazismen i partiet som något passerat. Jimmie Åkesson ser mer ut som en goddagspilt än en ärrad SS-man. Det som vi borde koncentrera oss på är allt det förfärliga som Sverigedemokraterna verkar för här och nu, det skräckblandade hat som de smittar allt fler människor med, de fördomar som de underblåser med all kraft och de klyftor mellan olika grupper av människor som de arbetar för att fördjupa. Deras bild av muslimer har plågsamma likheter med nazisternas antisemitism.

Och de partier som vill stå till vänster måste koncentrera sig på de vardagliga frågorna, de som gäller människors bostäder, arbeten och möjligheter att umgås på jämlik fot.