Kanske börjar du söka svaret på partiets hemsida. Jaha, ”miljöhänsyn tar sin utgångspunkt i kärleken och omtanken om den egna hembygden”. Jaså, ”Sveriges utsläpp av växthusgaser är låga”. Okej, Sverigedemokraterna vill ha ”satsningar på internationella åtgärder och forskning framför höjda drivmedelspriser, fordonsskatter och andra åtgärder som slår mot svenska jobb och landsbygd”.
Det finns inget sämre parti om du som väljare har minsta intresse av att hantera klimatkrisen.
Men exakt hur dålig är man om man är sämst?
Nu definieras det av Sverigedemokraterna själva, i en debattartikel i Svenska Dagbladet som undertecknats av Jessica Stegrud, EU-parlamentariker, och Martin Kinnunen, partiets talesperson i klimatfrågan.
”Ett existentiellt hot”, så skriver de.
Inte om hettan som lamslagit USA och Kanada.
Inte om hundratals människor som drunknat i Tyskland och Belgien.
Inte om bränderna som äter sig genom Sibiriens barrskog.
Inte om att det nyss smälte 18 miljarder ton is på Grönland.
Inte om att regnskogen i Amazonas släpper ut mer koldioxid än vad den lagrar.
Inte om turisterna som forslas från turkiska resorts med elden slickande mot nacken.
Inte om att vår planet på en rad punkter uppvisar nära förestående kollaps.
Nej, det som kallas existentiellt hot är EU:s klimatpaket.
Ett paket som är otillräckligt, men Sverigedemokraternas kritik handlar inte om att EU är för passivt eller för långsamt, utan om raka motsatsen. EU borde stänga plånboken. Annars blir det dyrt för svenska skattebetalare och konsumenter.
”Vi ifrågasätter inte alls ambitionen att kraftigt minska beroendet av fossila bränslen. Vi tänker dock inte medverka till symbolpolitik, planekonomi eller direkt kontraproduktiva åtgärder. Just nu är vi inne i en fas där fokus borde ligga på forskning och utveckling samt stärkt krisberedskap i ett lite bredare perspektiv”, menar Sverigedemokraterna.
En enda konkret sak förs fram.
Kärnkraft.
Kärnkraft är smart.
Vindkraft är dumt.
Elbilar är dumt eftersom de gör oss ”beroende av länder som Kongo”.
Så dålig är man om man är sämst.
Chockerande?
Ja.
Förvånande?
Jimmie Åkesson (SD) mötte värmeböljan 2018 – den som dödade åldringar och förstörde skörden – genom att klucka om att vi minsann fått en riktigt härlig sommar, med temperaturer som annars ligger en charter bort.
”Nu gör man istället politik av vädret!” sa partiledaren.
Sverigedemokraterna är klimatförnekare.
I den mån man ens erkänner den globala upphettningen, förnekar man behovet av åtgärder, att varje land ska göra allt för att pressa ned utsläppen.
Sverigedemokraterna ifrågasätter alltid – alltid – ambitionen att kraftigt minska beroendet av fossila bränslen.
Häromåret intervjuades Martin Kinnunen av vår klimatreporter Karin Holmberg i samband med Almedalen. Den artikeln är fortfarande obligatorisk läsning om du vill förstå Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti som röstat nej till Parisavtalet, klimatlagen och målet om netto noll år 2045.
”Klimatet är något som människan inte förstår sig på idag”, sa Martin Kinnunen.
”Vi vet inte vilka effekter koldioxidhalterna får på klimatet. Det är omöjligt att veta bara på temperaturstatistik år för år. Klimat är ju temperaturen om 50 år, det andra är väder.”
”Vad vi gör spelar inte så stor roll. Om vi däremot kan bidra till ny teknik som andra länder kan ta efter då kan det betyda mycket. Och det kanske betyder mer för klimatet om tung industri från kolbaserade ekonomier flyttar hit så vi kan producera varorna i Sverige istället, eftersom vår energieffektivitet är högre och våra miljökrav hårdare. Då kanske våra utsläpp ökar, men planetens utsläpp minskar.”
Vad vi gör spelar inte så stor roll?
Det skrämmande med Sverigedemokraternas klimatpolitik är ändå inte att den är så livsfarligt usel, så saboterande, utan att den i eventuell borgerlig regering är fullt kompatibel med Moderaterna och Kristdemokraterna, dessutom med näringslivets förväntningar på att politiken ska låta marknaden sköta omställningen.
Till och med det falska rättviseargumentet känns igen. Ebba Busch (KD) tar också på sig en gul väst när hon säger att ”miljöpartister inte gillar folk som lever med villa, Volvo och vovve”. Den klär henne precis lika illa som Jimmie Åkesson.
De skyddar inte vanligt folk.
De offrar vanligt folk för att stora utsläppare ska kunna fortsätta med vad de gör.
Sverigedemokraternas hållning är extrem.
Problemet är att den speglar etablissemangets.
Martin Kinnunen resonerar gärna om ekonomipristagaren William Nordhaus bisarra kalkyler för hur mänskligheten kan skjuta hela klimatkrisen till kommande generationer och låta temperaturen stiga med i alla fall tre grader: ”Det är definitivt en vetenskap att följa.”
Tre grader vore katastrof.
Men det tycker inte nationalekonomin.
Och även om vissa marknadsliberaler fortsatt avskyr Sverigedemokraternas rasism, är dessa båda krafter symbiotiska när det kommer till att framhärda i att vi ska vara teknologiska pionjärer snarare än att snabbt fasa ut fossila bränslen.
Dagens Nyheters ledarsida kunde ha formulerats av Martin Kinnunen då man tyckte att Preem skulle få klartecken:
”Sverige kan säga nej till allt som på kort sikt och nationellt ökar utsläppen, och därmed bli ledande i koketterande miljöasketism. Alternativt kan Sverige bli ledande i att visa världen hur man kan minska utsläpp och miljöpåverkan också i hanteringen av fossila bränslen, så länge de fortfarande används.”
Dagens ETC:s intervju slutade med en rak fråga till Martin Kinnunen. Känner han någon oro inför klimatkrisen?
”Nej, absolut inte.”
Vi andra, vi som ser hur riksdagens tre klimatsämsta partier nu bildar en blåbrun koalition, vi som vet att det borgerliga systemet – branschorganisationerna, lobbyisterna, bankerna, investerarna, medierna – aldrig velat ha radikal politik för omställning.
Vi känner oro.
Det handlar inte om fyra år.
Det handlar om framtiden.
Sverigedemokraterna är ett existentiellt hot.
Borgerlig klimatpolitik är ett existentiellt hot.
