Ytterligare en opinionsmätning landar som en stor fet slap in the face med stigande siffror för rasisterna i Sverigedemokraterna. Folk skruvar på sig så där obekvämt. Igen. Vilka är alla de här människorna, rasisterna, uppenbarligen helt oinsatta eller enormt egoistiska individerna som, trots skandal efter skandal, nazihälsningar, fest med Ultima Thule, järnrör och allmänt rassekaos ändå väljer att säga ”ja nej men det där partiet skulle jag kunna rösta på”?
Enligt uppgift är de där människorna nu ungefär var femte person. En femtedel av alla röstberättigade personer i landet skulle med andra ord vara beredda att bidra till demokratins nedmontering. Deprimerande.
Sympatierna till SD ökar stadigt inom LO-kollektivet. Ökningen har pågått under en längre tid. En byggnadsarbetare sa i en intervju för ett par månader sedan att anledningen till att en många av byggknegarna sympatiserar med SD var för att ”folk är upprörda över att de som kommer från andra länder tar våra jobb till sämre villkor än vad vi har”. Det är det fackliga löftet, fast omgjort till en riktigt äcklig version i vilken konflikten ligger mellan arbetare och arbetare och inte mellan arbete och kapital. Som det borde vara.
Man får nästan lust att gå och lägga sig och aldrig vakna. Men det skulle ju knappast hjälpa. För plockar vi bort det där med ”de som kommer från andra länder” kommer vi direkt till problemet. Problemet för alla utom SD, det vill säga. Det är såklart suveränt för SD om arbetare glömmer bort sin egen konflikt och går på deras rasistiska splittringslinje istället, oavsett om arbetarna i fråga är full on rasister eller inte egentligen.
SD rider på alliansens våg av nedmonterad arbetsrätt hela vägen till sympatibanken. I bakgrunden står näringslivet och hejar på. Kapitalister och rasister tjänar alltid på splittring i arbetarklassen.
Det skulle behövas lite politik här. Det fattar ju vem som helst. Men i det politiska läge vi har i dag blir det svårt att göra nödvändiga förändringar i arbetsrätten. Vi kommer inte få nämnvärt mycket mer inflytande på jobben. Lönedumpningen kommer inte utrotas any time soon.
Den trygghet de snackar om går inte att spåra i politik. I varje läge de får chansen hugger de arbetare i ryggen om det gynnar banker och kapitalister. När de pratar om arbetarkvinnor får man en känsla av att det är en grupp som de inte har en aning om villkoren för. Arbetsbelastningen. Arbetsmiljön. Och så är det nog. Men rösterna är viktiga och retorik funkar ju ofta fint på det sättet att man kan säga vad som helst och komma undan med det. Över lag är det mycket snack.
Men seriöst. Var är de som egentligen borde snacka? Var är sossarnas och vänsterns visioner för arbetsrätten? Var är målen? Något? Var är den politiske ledare som inte snackar om någon pytteliten mellanmjölksjustering i redan dåliga system eller hyllar mikroskopiska steg framåt i den gyttja som är anställningstrygghet i dag?
Det är så uppenbart. Arbetstagare i dag slåss för att få behålla redan vunna strider men har små möjligheter att flytta fram positionerna. Ska vi kunna upprätthålla den svenska arbetsmarknadsmodellen med jämbördiga parter behöver saker jämnas ut lite. Arbetstagarsidan måste få mer makt.
Arbetsrätten måste utvecklas. Skärp den, tighta till den, gör något. Prata om åtminstone om det. Sjung åtminstone för knegarna om att det finns en framtid som inte går ut på att vända sig emot varandra.
Annars: besvikna arbetare. Politikerförakt. Ökat stöd till SD inom arbetarklassen. Så kan vi inte ha det.
Gör. Något.