Några mil därifrån ligger Stenstorp, med grundskola, idrottshall, en liten järnvägsstation (till Vartoftas stora avund). Invånarantal: ungefär 2000. Det är inte ens hälften så många som bor på Ringvägen i Stockholm.
Här är Kristian Wilgotson uppvuxen och bosatt. Han är 25 år och jobbar nattskift på möbelfabriken Gyllensvaans möbler, vars tillverkning består av en enda produkt: Ikeabokhyllan Billy. Varje vecka produceras och packas tiotusentals exemplar i de enorma lokalerna i det lilla samhället Kättilstorp, med 238 invånare.
I Kättilstorps valdistrikt blev SD största parti i riksdagsvalet 2022, med 32,53 procent av rösterna. Här hamnar MP, V och L under fyraprocentsspärren. I distriktet där Stenstorp och därmed Kristian Wilgotson ingår såg det ungefär likadant ut. SD vann med 30,76 procent, men här tar sig MP precis över spärren (4,28 procent).
Jag vet att Kristian röstar på Sverigedemokraterna. Han har tillfrågats om en intervju av just den anledningen, och för att han bor på en liten ort. Han är den typiske SD-väljaren: industriarbetande man utan universitetsutbildning.
Nu vill jag ta reda på hur han resonerar, vad som engagerar och upprör. Hur det kommer sig att vi som växt upp i liknande miljöer, gått i samma gymnasieskola, resonerar så olika.
Det är med viss tvekan han träffar mig, men det hjälper att våra bakgrunder är lika. Att jag pratar hans språk, även om västgötskan – till min förtvivlan – tycks ha lämnat mig efter många år i Göteborg och Stockholm. Hans dialekt är däremot distinkt, välbekant. Hemma.
– Vi var bara killar i vår klass på gymnasiet och vi var ganska ”högerextrema” allihop. När vi någon gång hamnade på samma lektion som typ samhällstjejerna blev det ganska tydligt att det var stora skillnader, säger Kristian.
I valet 2022 la Kristian SD:s valsedlar i två av urnorna: den för riksdagsvalet och den för regionvalet. I kommunvalet blev det KD, med motiveringen att ”SD:s lokalpolitiker inte alltid är vad man önskar sig”.
Kristian är fullt medveten om SD:s … Ja, låt oss kalla dem snedsteg. Men han betonar också att det inte finns några perfekta partier, att vi har det system vi har.
Ideologin kommer inte från familjen, enligt Kristian. Men för det mesta är de överens när de pratar politik.
Vad röstar dina föräldrar på?
– Pappa tror jag röstar blankt. Han brukar säga att det inte är någon idé att han röstar. Han skulle nog helst bara vilja ha en bra diktator, liksom.
Det är framför allt invandring och rättsfrågor som engagerar Kristian. Och en känsla han bär på: att samhället går åt fel håll.
– Det känns som om mycket håller på att rasa ihop i vårt kära land.
Kristians relation till politiken, och politikerna, kan beskrivas med ord som uppgivenhet och skepsis. Han menar att det inte spelar någon roll vem som styr egentligen, eftersom ingenting ändå hinner förändras på fyra år, att hans förtroende för politiker har minskat.
Hur kommer det sig?
– Det känns som att de bara … Gör massa grejer. Saker som vem som helst kan förstå inte kommer fungera. Och sen blir det fel. Till exempel att de bygger om torget här i stan, som ingen var så himla sugen på. De får för sig någonting, sedan kör det på det. Fast folk inte vill.
Flera gånger blir det tydligt att det som väcker mest känslor, det som styr den politiska kompassen, är lokalpolitiken. Och frustrationen över den grundar sig till stor del i det Kristian anser är slöseri med skattepengar.
Varken upplevelsen av en maktelit som kör över vanligt folk eller frustration över hur skattemedel används är nya fenomen hos SD-väljare. Partiet har till stor del byggt sin framgång på just de här aspekterna, men också på att ha en högst konkret lösning på samhällsförfallet: minskad invandring.
Det är fullt rimligt att bli irriterad över skattepengar som slösas bort. Men definitionen av slöseri är, förstås, strategiskt utformad: framför allt är det pengar till saker som invandring och klimatomställning som är slöseri.
Hur ska vi bygga upp samhället, tycker du?
– Jag tror att det är bättre att pausa flödet lite och försöka lösa våra problem. Då blir det lättare för de som är här. Det är ju svårt att lösa ett problem om det hela tiden läcker, liksom.
Med ”pausa flödet” menar han ”begränsa invandringen”. Det är ett återkommande svar på frågan om lösningar, precis som invandring är ett återkommande svar på frågan om problem. Och just invandringen väger så tungt att Kristian har överseende med att andra delar av SD:s politik inte är helt perfekt.
Vad skulle få dig att sluta rösta på SD?
– Det skulle väl vara om SD skulle vända helt. Om de börjar bli helt galna, om de faktiskt blir ett hot, att de blir nazister på riktigt.
Jag fortsätter att leta efter röda linjer och funderar på om SD:s jämställdhespolitik kan vara en sådan. Jag har svårt att tro att mannen framför mig skriver under på SD:s feministiska, eller antifeministiska, politik.
Hur ser du på feminism?
– Grundgrejen är väl bra, men en del saker har gått för långt, alltså det som övergår i manshat. Att alla ska ha lika rättigheter, samma lön och samma möjligheter är helt solklart.
Följdfrågan blir, förstås, om han tycker att SD står för de sakerna. Svaret blir ett nja på gränsen till nej. Men Kristian är också pragmatisk och säger, återigen, att vi har det system vi har, att man inte kan få allt.
Ingen röd linje där heller. (De verkar inte ligga i tiden, de där linjerna.)
Inte helt otippat blir Miljöpartiet ett av samtalsämnena under intervjun. Kristians känslor för partiet bekräftar fördomarna om SD-männens MP-hat.
– Miljöpartiet får helst sluta finnas.
Han beskriver miljöpartisterna som verklighetsfrånvända storstadsbor. Det blir återigen tydligt att det är vardagen – livet – som styr hur Kristian röstar. Det lilla blir det stora. Som bensinpriser, till exempel.
– Jag kommer ju inte att köra mindre bil för att det blir dyrare att tanka. Jag måste ju ta mig till jobbet.
Kristian ser inte de minskade utsläppen – han ser den allt högre bensinkostnaden. Och vem som erbjuder sig att sänka den.
Utöver invandringspolitik är rättsfrågor en grundbult i Kristians politiska engagemang och ett av skälen till att han röstar på SD, berättar han. Därför blir jag förvånad över svaret han ger mig när jag frågar vad han oroar sig över i framtiden.
– Jag är mest orolig för att det ska bli mer statlig kontroll.
Tillsammans med regeringen har Sverigedemokraterna lagt fram en mängd rättspolitiska förslag som syftar till just mer kontroll: mer övervakning, visitationszoner, vistelseförbud.
Vad tänker du om de sakerna?
– Det går ju lite emot det jag sa precis. Men jag har inte så ont av kameraövervakning på offentliga platser. Jag känner inte att de bevakar just mig.
Vistelseförbud och visitationszoner är han inte helt positiv till, eftersom risken för att de används på fel sätt är stor. Tveksamheten är uppenbar, men pragmatikern träder fram igen och suddar ut tendensen till röd linje. Känslan är att det får gå som det går.
Jag funderar på vad jag ska ta med mig från den här intervjun. Vad slutklämmen ska vara, vad jag ska gräva vidare i. Hur blev det så här? Varför är våra världsbilder så olika?
Inget av det blir glasklart. Men det här kan ändå betraktas som någon sorts kärna:
Kristian valde SD för att han upplevde partiet som ensamma om att säga vad de vill, snarare än vad de inte vill. Visst finns tydliga inslag av det vi brukar kalla populism – SD säger det potentiella väljare vill höra – men likväl: de är tydliga. Obehagliga, javisst. Men inte otydliga.
Och så detta: Det lilla är det stora. Det som är nära är det som känns. Det får inte glömmas bort.