SD:s arbetsmarknadspolitik har varit intressant och tragikomisk att följa under partiets resa från heilande stövelmän till landets näst största parti. 

Linjen har stundtals varit obefintlig. Det har varit tydligt att partiet inte alltid tyckt att det här med arbetsrätt och arbetsmiljö har varit särskilt intressant. 

Linjen har dessutom varit stundtals obegriplig. Det har varit tydligt att kursändringar alltid varit möjliga genom yttre påverkan, till exempel i frågan om vinster i välfärden. Sådana var man å det bestämdaste emot, tills näringslivet bjöd på middag och förtroliga samtal med partiföreträdare. Sedan var man inte emot längre. 

Ett annat exempel är det om arbetsmarknadsprövning. Sådan skulle införas tyckte partiet, tills någon månad innan valet när man gjorde en helomvändning för att passa bättre ihop med Ulf Kristersson och Moderaterna. Nu kan man tänka sig ett ”lönegolv” istället. 13 000 kronor per månad kan en arbetsgivare förmånligt nog komma undan med för en arbetskraftsinvandrare om SD och M får bestämma, i ett högt osubtilt försök att ge näringslivet stora förmåner och öppningar samtidigt som man får till en avgörande skillnad i lön och villkor mellan svensk arbetskraft och annan arbetskraft.

För SD är det ett bra utgångsläge att skapa splittring på arbetsplatser och i olika branscher. När missnöjet växer mellan byggbodarna eller i lastbilshytterna trillar röster in hos SD. Det skapar givetvis ett dilemma för en person som ska driva partiets arbetsmarknadspolitik. Å ena sidan säger man sig vilja råda bot på allt från dödsolyckor och skador på svenska arbetsplatser – å andra sidan är man beroende av ojämlikheten, missnöjet och misstron mot andra arbetstagare och människor. 

Partiets valplattform beskriver högtflygande att det ska vara ”mer lönsamt att arbeta”, att man ska införa ”kravbaserad integrationspolitik” och att det ska råda arbetsplikt för den som får försörjningsstöd från sin kommun. 

Hjärtat i politiken är otvetydigt att det ska krävas såväl medborgarskap som arbete för att få åtnjuta flera grundläggande mänskliga rättigheter i Sverige.

SD vill ”försvara den svenska modellen”. Det är en egen punkt i valplattformen och ges stor tyngd. Men några rader senare kommer man fram till ytterligare ett vägskäl. Att försvara den svenska modellen, som går ut på att arbetsmarknadens parter själva förfogar över och reglerar villkor och löner på svensk arbetsmarknad – samtidigt som man kräver avpolitisering av arbetsmiljöarbetet. I SD:s verklighetsbild är skyddsombud hemliga politiska agenter för Socialdemokraterna, som också styr flera fackföreningar. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte – det är förjävligt ändå. 

Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets nya SD-märkta ordförande, har sin bakgrund i byggbranschen. 25 år gjorda varav flera år som skyddsombud, beskriver han i en debattartikel från förra året. Han vill råda bot på detta politiska käbbel som partiet menar hindrar arbetsmiljöarbetet i Sverige. Det ska göras genom att de ”politiskt styrda” fackförbundens företrädesrätt att utse skyddsombud tas bort, så att vem som helst kan utses till skyddsombud.

Regionala skyddsombud ska ersättas av ”oberoende arbetsmiljörådgivare” som ska syssla med myndighetsutövning och vara underställda Arbetsmilljöverket. En arbetsmiljöinspektör vid myndigheten genomgår en omfattande och ingående tillsynsutbildning. Lokala skyddsombud och huvudskyddsombud på olika arbetsplatser får utbildningar, handledning och kontinuerligt stöd från sina fackföreningar. Vad är det tänkt för de oberoende arbetsmiljörådgivarna? Två veckors utbildning? Vem ska betala? Här vankas en spinoff på ordningsvakter, fast för arbetsmiljöarbetet och med rådgivning som metod. Och om rådgivning hade varit effektivt hade det aldrig behövts ställas några skarpa krav eller beslutas om skyddsombudsstopp. Det gör det, dagligen.

Det krävs särskilt mod för att ställa upp som, men framför allt agera som, skyddsombud på vilken svensk arbetsplats som helst. Att ha en fackförening i ryggen är ofta avgörande när det blir obekvämt eller stormigt. SD har ingen annan anledning att ändra på detta förutom i syfte att attackera fackföreningars rätt att bestämma över sig själva. Rätten att organisera sig i fackföreningar är grundlagsskyddad, och föreningar är fria att själva besluta om stadgar och värdegrunder utan politisk styrning. 

Den principen lever farligt i alla länder med fascistiska tendenser vid makten.

Med SD vid rodret ska alla arbetstagare inkluderas i arbetsmiljöarbetet. Rimligt ändå. Och redan helt enligt lag. 

Om ett par veckor är det skyddsombudens dag. Blir det den sista?