Vilka talar jag om?

Inte Centerpartiet, utan Sverigedemokraterna.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Som många löntagare röstar på, till skillnad från centern. Men eftersom både partiet och dess kritiker fortfarande fokuserar på en enda fråga, har deras ekonomiska politik kommit i skymundan. Få vet att de i mångt och mycket är riksdagens mest högerextrema parti i betydelsen antifackligt.

Bara de senaste åren har SD röstat emot en höjning av a-kassan, emot en nollvision om dödsolyckor på arbetet, emot bättre företagshälsovård och emot meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsföretag.

Om detta skriver Mats Wingborg i nyutkomna Den blåbruna röran som är en briljant och ambitiös genomgång av SD:s ekonomiska politik. På punkt för punkt går han igenom hur SD inte bara närmat sig en nyliberal ekonomisk politik, utan gått om resten av alliansen. Här är några exempel:

När regeringen ville ge fler rättighet till fast anställning var SD det enda partiet som röstade emot. Arbetsgivarnas möjlighet att trixa med olika anställningsformer skulle begränsas till två år. Det ville inte SD.

”Vi har inte sett något som tyder på att systemet med allmän visstid har missbrukats i Sverige”, hävdade SD:s Sven-Olof Sällström.

Alla bevis på motsatsen kallade han ”anekdotiska historier”. Detta är att spotta Sveriges löntagare i ansiktet. Alla som befunnit sig på svensk arbetsmarknad under de senaste åren vet att arbetsgivare missbrukar möjligheten till visstidsanställning. En tredjedel av de som har tidsbegränsade anställningar upplever ångest, oro, magproblem och har svårare att få a-kassa, lån från banken och annat. Det här skiter SD i.

SD vill inte förbjuda riskkapitalbolag att driva skolor. Partiet vill inte ens längre att vi demokratiskt ska kunna sätta stopp för vissa aktörer. Så mycket för den berömda nationalismen alltså – att multinationella bolag kommer hit och gör vinst på barnen är tydligen helt i sin ordning. SD är för frihandel och för TTIP, som går ut på att amerikanska regler för bland annat livsmedel ska gälla även här. De vill alltså tillåta import av klordoppad kyckling, GMO-grönsaker och 1 300 ämnen som är förbjudna i Sverige. Människorna ska stoppas av gränskontroller, men kapitalisterna ska fortsätta ha en globaliserad, gränslös värld där de kan göra vad de vill. Vi ska inte ens ha en självständig utrikespolitik – SD röstade för att Nato ska få öva i Norrland och SD i Malmö vill till och med gå med i Nato.

”Om vi nu ska försöka närma oss borgerligheten så är det klart att Nato är en viktig fråga”, säger Magnus Olsson, SD:s kommunalråd i Malmö.

Efter att Svenskt Näringsliv och PR-byråer har bjudit dem på middagar med tartar, champagnefrukostar och whisky på Hotel Diplomat blev en SD-representant så smickrad att han utbrast: ”Ni som äger riskkapital och välfärdsföretag här i salen kan känna er lugna”, berättar Mats Wingborg i sin bok. Och som de lata sell-outs de är kopierar nu SD Timbros idéer rakt av. Deras skatteförslag från 2016 är så gott som identiskt med Timbros rapport ”Vem behöver skattesänkningar”, avslöjar Mats Wingborg.

Vidare: SD hjälpte de borgerliga partierna att sabba vinstutredningen för att bevara kapitalisternas rätt att etablera sig i vårdsektorn i hela landet, oavsett vad kommunerna tycker. Regeringen hade velat utreda hur Lov fungerar, men det får de nu inte.

Fjäskandet för arbetsgivare och kapitalister har blivit tydligare på sistone, men hatet mot facket är inget nytt. Sverigedemokraternas största fiende har alltid varit arbetarrörelsen. I deras medier hånas fackliga ledare och socialdemokrater. De har publicerat nidbilder av alla socialdemokratiska ledare sedan Göran Persson. Under den borgerliga alliansens tid vid makten sa Jimmie Åkesson att ”Vi ser socialdemokratin som våra huvudmotståndare”. Inte regeringen alltså, utan oppositionen. Själv sjunger han visor där han hyllar mordet på Olof Palme när han tror ingen hör. ”Lisbet såg pistolen blänka”, sjunger han och de andra SD:arna glatt i en video som läckte till Youtube 2009. Olof Palme är en av Sveriges mest älskade statsministrar genom tiderna, men var alltid djupt avskydd av överklassen och ultrahögern. SD är de ideologiska arvtagarna till detta hat.

Fascismen har alltid i praktiken fungerat som överklassens gatutrupper. De hatar inget såsom arbetarrörelsen. Det är ingen slump att Anders Behring Breivik mördade just socialdemokratiska ungdomar. Eller att nazister sprängde bomber utanför Joe Hill-gården i Gävle på 90-talet. Eller att en nazist kallblodigt mördade syndikalisten Björn Söderberg. Det senaste mordförsöket, branden utanför fackföreningsmannen Pierre Esbjörnssons bostad, följer samma mönster.

Många svenska löntagare lyssnar på kritiken mot SD:s rasism och tänker: Ja, ja, men det skiter jag i, om de är emot de andra är de i alla fall för mig. Men det stämmer inte. De försöker riva ner allt det som arbetarrörelsen byggt upp. De trampar på all den svett, blod och de tårar som skapat det här landet. Hade de älskat Sverige, borde de väl älska det som är speciellt med landet: vår välfärd, solidaritet och (fram tills nu) jämlikhet. Men nej, den nationalism de står för är en generisk nationalism, den är samma i alla länder. Den copy-pastear bara manifesten och byter ut namnet på landet. I korta drag går den ut på att överheten har rätt, och alla andra ska lyda och hålla käften.