I Svenskarna och internet kan vi läsa att sociala medier får svenskarna att ta del av fler samhällsnyheter: nästan hälften uppger att plattformarna har den effekten. I de yngre generationerna är sociala medier särskilt viktiga som nyhetsförmedlare – för generation Z är det den vanligaste kanalen för nyheter.

Maktbarometern visar att många sociala medier domineras av högerkonton, inte minst av Sverigedemokraterna. Högst upp på podiet när årets makthavare presenteras står just SD. På Facebook är de näst störst – efter sidan Kattjouren, vilket ju får ses som ett ljus i mörkret – och där listas även SD:s Jimmie Åkesson, Charlie Weimers och Jessica Stegrud som några av de mäktigaste. På Tiktok är SD det enda partiet som finns med på topplistan. 

Är det ett problem att högern dominerar på sociala medier? Det hade det inte behövt vara, det är inte ett hot mot demokratin att folk är höger. Men när denna höger driver en trollfabrik, uttrycker islamofobiska åsikter och ständigt attackerar journalistiken har vi onekligen ett problem. 

Och SD har ju som bekant inte bara makten över samtalet, utan också över själva politiken. Som hur public service ska bedrivas framöver, till exempel.

När public service-utredningen presenterades stod det klart att många av farhågorna blir verklighet: minskade anslag, ett mindre fokus på mångfald och jämställdhet – och en begränsning av hur public service-bolagen får använda externa plattformar.

I en tid då allt fler, särskilt unga, tar del av nyheter via sociala medier ska alltså SVT, SR och UR minimera sin närvaro där. Trots att man i utredningen konstaterar att en utveckling där färre tar del av nyheter kan få negativa konsekvenser för demokratin.

SD är alltså i full färd att röja undan de ”konkurrenter” som kan erbjuda något annat än desinformation och partipropaganda.

Begränsningen motiveras med risken för ”oproportionerlig konkurrens” på mediemarknaden. Utredningen, som SD haft stor makt över, föreslår alltså att public service-bolagen ska sluta konkurrera ut andra aktörer i sociala medier. Och vilka var det nu som stod för dominansen?

SD är alltså i full färd med att röja undan de ”konkurrenter” som kan erbjuda något annat än desinformation och partipropaganda, i en tid då riktig journalistik behövs som mest. De cementerar sin dominans – regleringen ska gälla 2026–2033. 

I utredningen medger man själv vikten av att public service-företagen finns tillgängliga på olika plattformar för att kunna ”agera motvikt till bland annat den desinformation som finns på plattformarna”. Det är absurt att ett parti som konsekvent ägnat sig åt just detta haft en ledande roll i utredningen.

Det man landat i är alltså inte ett strikt förbud – det hade väl varit för uppenbart – utan en linje som förordar prioritering av egna kanaler, och där man kräver en bedömning inför varje publicering: 

”All distribution på internetplattformar som inte är public service-företagens egna ska föregås av en bedömning av tänkbara konsekvenser och risker.”

Att öka kraven och minska resurserna är ett finurligt sätt att få något att försvinna utan att själv behöva utföra avrättningen. 

Det som oroar mig mest är kanske den utsmetning av gränsen mellan journalistik och propaganda som Sverigedemokraterna så ihärdigt ägnar sig åt. De verkar vilja få väljarna att tro att det inte är någon skillnad på Riks och Rapport, på Jimmie Åkessons åsikter och journalistiskt arbete. 

Eller kanske är det snarare så att de vill göra skillnad på journalistik och SD-kommunikation, men då på det här viset: journalister sprider propaganda, SD säger sanningen. Om den här utvecklingen står sig finns det snart ingen som säger emot dem, åtminstone inte där allt större del av nyhetskonsumtionen äger rum.