Vi har ju som tidning följt utvecklingen. Det hettade till på allvar när Christiansson i riksdagens talarstol propagerade för att Brand skulle få sitt stöd nollat. 

”Tidskriften Brand har täta kopplingar med Afa. Afa är en organisation som Säpo omnämner som våldsbejakande vänsterextremism. Vi pratar alltså om organisationer som vill störta vår demokrati och vårt samhälle”, sa han då.

Det var bara drygt en månad sedan. 

I direkt samband med ett högerextremt drev mot Brand.

Jag kommenterade här på ledarsidan. Därför måste SD-attacken mot Brand fördömas av alla medier, uppmanade jag. Men nej, jag kan väl inte riktigt påstå att Sveriges publicister ansträngt sig så värst för att protestera mot att auktoritära politiker så oblygt försöker släcka röster som de råkar uppleva sig som misshagliga.  

Det är en passivitet som jag har svårt att förstå.

Ser de inte vad som händer?

Vartåt det bär?

Svenska medier var för tysta när Jimmie Åkesson stämplade granskningen av partiets trollfabrik, och reaktionerna från andra medier, som ”en gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget”, för att sedan påstå att valet till EU-parlamentet stod mellan SD och TV4. 

Svenska medier har, med försvinnande få undantag, inte uppvisat ens kollegial solidaritet alla gånger som ledande SD-politiker hetsat mot Dagens ETC, genom att kalla oss vänsterextrema och på andra sätt försöka underminera vår journalistik.

Men nu?

När det står klart att Kulturrådet plötsligt anser att Brand inte förtjänar stöd, alltså en bedömning som skiljer sig från den man tidigare gjort?

Ja, Sverigedemokraterna menar precis vad de säger. Och de gör vad de säger.

”Det är inte att hålla armlängds avstånd till kulturen. Det är att gå in och politiskt styra och villkora och namnge vilken tidning som inte ska ha bidrag. Det är verkligen extremt på en ny nivå”, sa Brands ansvarige utgivare Mathias Wåg till Dagens ETC efter Christianssons anförande.

Idag, ställd inför fait accompli, kommenterar han så här:

”Att Brand skulle ha förändrats, som de säger, det tycker jag inte stämmer. Det här speglar nog snarare att det är samhället som har förändrats. Det som inte var kontroversiellt att skriva för två år sedan ses idag som mer kontroversiellt.”

Att icke-demokrater slår mot medier är ingen nyhet. Det ingår. Det är en metod. Börja med de lägst hängande frukterna. Som en anarkistisk tidskrift. Som en vänsterprofilerad dagstidning. Sedan fortsätta. Och någonstans under den processen kanske Sveriges publicister inser att de är under attack, att precis alla är det som inte agerar lojala propagandister åt en radikal rörelse som strävar efter att lyfta bort så många svenskar som möjligt från ett normalt informationsflöde, där fakta och kunskap ges utrymme så att människor ska kunna bilda sig en egen uppfattning. 

Ja, Sverigedemokraterna menar precis vad de säger. Och de gör vad de säger. Partiet avskyr fria medier. Och journalister är nationens fiender. Och att oberoende medier granskar makten är ett sjukligt tillstånd som man avser kurera när möjligheten uppstår. 

Den verkliga avsikten, det sista stadiet, döljs alltjämt mellan raderna.

Eller för att citera justitieutskottets sverigedemokratiske ordförande Richard Jomshof:

"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”