Källan anser att något mer spelar in, något som gör att departementet tvingas anpassa sig efter styrning som frångår denna rationella, tydliga stramhet som tjänstemän brukar uppskatta. Källan säger att den politiska delen verkar vara emotionellt investerad, osjälvständig. 

Källan menar att allmänheten har rätt att veta att svensk utrikespolitik på ett otillbörligt sätt linjerar med vad Israels regering önskar av andra stater.

Det här berättar hen för att hen menar att allmänheten har rätt att veta att svensk utrikespolitik på ett otillbörligt sätt linjerar med vad Israels regering önskar av andra stater. 

Konkreta exempel? De räknas upp. UNRWA, att strypa stödet utan att första avkräva och analysera bevis. Passiviteten vad gäller de juridiska processer som startat i ICJ och ICC. Senfärdiga och icke-ultimativa reaktioner på israeliska överträdelser, senast tältmassakern i Rafah. Men källan återkommer framför allt till det här med att en osjälvständig ängslan lagt sig över arbetet. Som om diplomati och åtgärder prövas mot tanken: Vad kommer Israel tycka?

”Det har tidigare funnits en enda nation med det inflytandet: USA”, säger källan.

”Men nu är min bedömning att Israel också har den rollen. Det här påverkar Sverige, och bilden av Sverige, och Sveriges förutsättningar att agera. Det är inte optimalt.”

Regeringskansliets tjänstemän är professionella varelser. De betraktar ofta politikens strider som något flyktigt, något att höja sig över. Att källan faktiskt anklagar regeringen för att underställa sig Benjamin Netanyahus vilja – för Israel i det här fallet handlar specifikt om vad landets sittande regering utövar – är något ytterst ovanligt. 

Desto mer så när källan direkt kopplar denna hållning till att regeringen upplever ett behov att gentemot Israel kompensera för att man ingått avtal med SD, format från nazism, förbluffande frekvent i nya judehatande skandaler. 

Jag bedömer att källans slutsats är rimlig. 

Regeringens utspel och beslut sedan 7 oktober går bortom en djup sympati med Israel som utsatts för ett fruktansvärt övergrepp. Inte heller räcker det som förklaring att händelseutvecklingen från första början blivit lika mycket av inrikes- som utrikespolitik, där regeringen hävdar att inhemska islamistiska utbrott avslöjat faran med överdriven migration och tro på samexisterande mångkultur. 

Kort sagt, regeringen är medveten om från vilken mylla SD kommer och att Israel länge vägrat alla kontakter med partiet. Man skäms. Man vill visa att borgerligheten inte är SD bara för att man normaliserat och tagit makten med SD. 

Logiken i detta är givetvis haltande, till den grad att den kompensation som sker blir så frapperande att en tjänsteman kliver utanför sin bekvämlighetszon och talar med en journalist.

Israel har en väl utbyggd apparat för påverkan. Det vet vi sedan tidigare. I tisdags kunde The Guardian också avslöja hur olika grenar av denna apparat under ett decennium gjort allt för underminera och direkt angripa Internationella brottmålsdomstolen, ICC. 

Där det finns ingångar prövar man. 

Där det finns blottor exploaterar man. 

SD är en uppenbar chans för den israeliska regeringen.

Jag vill komplettera källans beskrivning med ytterligare en faktor: SD, alltså SD som aktör, som ett parti som närmast maniskt har bearbetat Israel för att få slippa stämpel – och som uppfattar rådande situationen som om Israel pressas mellan muslimska horder. 

Hur mycket har regeringens politik vad gäller Israel och Gaza faktiskt utgått från detta? 

Frågan är värd att ställa. 

Officiellt håller Israel fortsatt sin distans till SD. Men det kan komma att förändras. I början av året var Jimmie Åkesson på besök i Israel – tillsammans med EU-parlamentarikern Charlie Weimers, gruppledaren Linda Lindberg och utrikespolitiske talespersonen  Aron Emilsson – för att ”fördjupa relationen” med landets regering. Han fick träffa ministrar. De mest extrema. Bland andra Amichai Chikli, som skrev på X: 

”Vi är djupt tacksamma för ert stöd och er passion för vår gemensamma kamp för framtiden för den västerländska civilisationen.”