Sverigedemokraterna vill göra Migrationsverket till ett ”återvandringsverk” och Jimmie Åkesson spår (önskar) att återvandring kommer bli nästa stora strid i migrationspolitiken. Han säger sig ha många förslag för hur man ska få människor att återvända till länder ”där de bör bo”.
”Där de bör bo”.
Vi stannar lite vid den meningen. Den fångar essensen i SD:s politik från Bevara Sverige svenskt-dagarna fram till i dag. Det är så raspolitik låter.
I högerextrema och nazistiska forum har det länge ropats på detta. Och frustration har uttryckts över att SD inte talat klarspråk om repatriering, som det kallas på nazistspråk. När Nordiska motståndsrörelsen 2015 registrerade sig hos Valmyndigheten som parti och författade ett politiskt program stod som första punkt att de vill ”stoppa massinvandringen” och med tvång repatriera vad de kallar ”rasfrämlingar”.
Nu när delar av SD:s asylpolitik har tagit sig in i den politiska mainstreamfåran flyttar partiet gränsen ännu lite mer åt det högerextrema hållet, närmare NMR, närmare det som SD en gång var. Nu ska tankar om återsändande av människor normaliseras.
”Där de bör bo”.
Det här är förstås inte ett nytt tankegods hos partiet. Fram till 1999 hade partiet repatriering av ”etniska främlingar” inskrivet i sitt partiprogram. Det stod:
”Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de etniska främlingar som invandrat till vårt land efter 1970 skall kunna återvända till sina respektive hemländer. Betalning för återresan och en schablonersättning för sex månaders uppehälle i hemlandet skall utgå till dem som repatrieras. Äktenskap med svensk medborgare medför inget undantag från repatriering.”
Jimmie Åkessons företrädare på partiledarposten, Mikael Jansson, uttryckte det så här 1996:
”Vi måste tvinga dem att återvända när de kan återvända, vi kan inte som riksdagspartierna tro att frivilligt återvändande är en mänsklig rättighet.”
1999 hade partiets resa mot att bli ett mer, på ytan, städat parti inletts och formuleringarna om repatriering ströks ur partiprogrammet. Den värsta rasismen skulle sopas under mattan och arbetet med att låtsas vara något annat än 90-talets SD har pågått sedan dess. 2004 skickade SD-politikern Torbjörn Kastell, då partisekreterare ut ett internmail där det enligt tidningen Expo stod: ”Man säger inte ’sparka ut svartskallarna´, man säger, till exempel, ’verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element´; man säger inte att man skall ´hänga landsförrädarna’, man säger att man skall ’utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen’; man säger inte ’bögarna tillbaka in i garderoben’, man säger ”bevara kärnfamiljen”.
Jimmie Åkesson har återkommande spelat ovetande om vilken typ av parti han gick med i under 90-talet. Men pendeln har nu svängt så pass mycket i samhällsdebatten att Sverigedemokraterna inte längre behöver sopa sitt förflutna under mattan. De kan nu, utan att någon höjer särskilt mycket på ögonbrynen, gå tillbaka till 90-talsarkiven och damma av sin gamla politik. KD har öppnat dörren för ett samarbete med detta parti och Moderaterna vill regera med SD:s passiva stöd.
Det parti som ens tar i dem med tång har mycket att ställas till svars för.
