Vad har 00-talets våldsamma nazistmarscher i Salem och dagens sverigedemokratiska riksdagspolitik gemensamt? Likheterna är fler än vad både SD och deras medlöpare i den sittande regeringen skulle vilja erkänna. En tydlig gemensam nämnare finns dock i begreppet ”svenskfientlighet”.
I en ny rapport för Arena Idé skriver Tobias Hübinette och Peter Wikström om hur den föreställda svenskfientligheten kommit att bli en viktig del i Sverigedemokraternas relation till både rasism och jämställdhet.
Idén om svenskfientlighet spinner vidare på den om ”omvänd rasism” och ansluter sig alltså till föreställningar om att den vita majoritetsbefolkningen utsätts för rasism av minoritetsgrupper.
Som rapportförfattarna påpekar handlar det om att etablera svenskar som ett eget distinkt folk, och att koppla samman svenskhet och vithet. Målet är helt enkelt att måla upp ett föreställt hot mot majoritetsbefolkningen och samtidigt ogiltigförklara den faktiska antirasismen.
I rapporten tecknas en begreppshistorisk bakgrund. Från att ”svenskfientlig” under sent 90-tal och tidigt 00-tal ingår i vokabulären hos nazistiska organisationer som Nationalsocialistisk front (senare Svenskarnas parti) och Svenska motståndsrörelsen (senare Nordiska motståndsrörelsen). Till att i vår samtid, genom Sverigedemokraterna, populariseras och få större spridning.
Rapporten är inte bara ett intressant dyk ner i den högerextrema miljöns ideologi, det är också ett bra exempel på hur svensk nazism rentvättats och tagit sig in i finrummen. På hur den gatunazistiska rörelsens paroller nu återfinns i riksdagens motioner och interpellationer.
Sverigedemokraternas påverkansarbete har på senare år involverat försök att öronmärka pengar till forskning om svenskfientlighet, att få andra partiers politiker att erkänna att den ens existerar och att inkludera den i handlingsplaner mot rasism. Dessutom har man gjort försök att ändra lagar, som diskrimineringslagen, lagen om hets mot folkgrupp och hatbrottslagen.
Som rapportförfattarna flaggar för i en artikel i DN Debatt (4/11) tycks begreppet nu vara på god väg att vinna erkännande även inom regeringen. På så sätt skulle det även kunna nästla sig in i den antirasistiska handlingsplan som nu ska uppdateras.
Ett av de stora problemen med retoriken är att SD först skenbart ansluter sig till den svenska antirasistiska värdegrunden för att därefter sätta agendan. På så sätt kan man urvattna ordet ”rasism” och dess innebörd, och på sikt utradera arbetet mot rasism. Retoriken innebär även att SD placerar sig i offerposition, och på så sätt kan hävda att de slår underifrån; att de kämpar mot en föreställd överhet.
Med SD:s nya maktposition i och med Tidöavtalet är det tydligt att förändring är på gång, särskilt när jämställdhetsminister Paulina Brandberg tidigare i år sade: ”Förekomsten av svenskfientlighet ifrågasätter inte jag eller regeringen”.
Än så länge har regeringen inte gett vika för SD:s krav på en särskild åtgärdsplan mot svenskfientlighet, men om det är något rapporten visar så är det att förändring kan ske snabbt.
Sminkandet av den brunskjortbeklädda – och icke att förglömma våldsamma – grisen är ett ständigt pågående projekt. Därmed måste den svenska antirasistiska rörelsen vara redo att agera.
