I nästa val, 1994, åkte Ian och Bert ut ur riksdagen och vi var många som drog en suck av lättnad. Sverige hade klarat sig, trodde vi. Partier som levde på hat och skräck för människor som talade och betedde sig annorlunda än det som var svensk standard hade visat sig omöjliga i vårt land. I Danmark och Norge kunde de nå framgång och inflytande, men inte hos oss.

Vi anade inte att ett mycket farligare parti förberedde sig för att överta Ians och Berts position i politiken. Sverigedemokraterna var på 90-talet ett litet, illa ansett nazistiskt parti av samma slag som Nordiska motståndsrörelsen idag. Men i Lund satt ett gäng studenter och tänkte ut hur de skulle ta över partiet och göra det mer rumsrent utåt sett.

Lundastudenterna var inga lustigkurrar som Ian och Bert utan ett ganska trist gäng: Jimmie Åkesson, Björn Söder, Rickard Jomshof och Mattias Karlsson. De var skickliga, kallhamrade och dolde sitt hat mot allt som de uppfattande som främmande och ”osvenskt” under snygga kostymer.

De tog över det illa ansedda partiet och har sedan dess upplevt valframgång efter valframgång. I höst kommer det om inget oväntat inträffar att bli ett parti i jämbredd med Socialdemokrater och Moderater.

Historien upprepar sig, säger Marx – men först utspelas den som tragedi och sedan som fars. Han tänkte på de franska kejsarna Napoleon I och III. Den förstes liv och verk blev en tragedi. Den tredje däremot, var en farsfigur, sin tids Donald Trump, en nyckfull skojare som kunde spela på människors fördomar och hat.
I Sverige har vi däremot ett exempel på den motsatta vägen.

Farsen kom först, med Ian och Bert. Nu ser vi en tragedi växa fram – förvisso inte av Napoleon I:s dimensioner, men stor nog för svenska förhållanden.

Sverigedemokraterna är det största hotet mot svensk demokrati sedan andra världskriget.

De allra flesta av dem som nu säger sig vilja rösta på SD i september har förvisso inte tillfullo insett vad partiet står för. De uttrycker snarare sitt allmänna missnöje med den rådande ordningen. Vad har den nuvarande koalitionsregeringen gjort för dem, och vad gjorde den förra? Vårdköer, oro i förorter, gängvåld och utarmningen av landsbygden dominerar deras bild av det nuvarande samhället.

Det förefaller osannolikt att alla dessa människor verkligen satt sig in i hur ”deras” parti i fråga efter fråga som gäller ekonomin röstar som Moderaterna. Från början hade SD en viss småfolklig framtoning. Man tänkte på ”vanligt folk” och var emot väldiga koncentrationer av rikedom. Partiet var också emot vinster i välfärden. Men efter det att Peje Emilsson och andra som blivit övermåttan rika på skattepengar uppvaktat Jimmie Åkesson och hans gäng med gud vet vilka löften om gentjänster blev pa

rtiet plötsligt övertygade anhängare av borgerlighetens linje.
Partiet ämnar uppenbarligen inte göra ett dugg för att bekämpa de växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i samhället. Nej, deras hjärtefråga är en annan: rädda Sverige!  

SD presenterar sig först och sist som ”Sverige­vänner”. Men vad är det för ett Sverige som de vill arbeta för? Tydligen ett Sverige där alla kan tala svenska. Men detta krav gäller säkert inte de många affärsmän eller forskare som finns här och som knappast lär sig ett ord svenska. Det reella hot som svenskan utsätts för från engelskan finns vad jag vet inte på SD:s agenda. Nej, det är väl bara arabiska, somaliska, dari och pashto som hotar vårt språk i deras värld.

Det andra kravet gäller svensk kultur. Där har de fyra gamla lundastudenterna mycket vagare besked.

Jag tror inte att de ens vet särskilt mycket om svensk kultur.

De svamlar mest och försöker bara förtydliga sig med negativa exempel. Slöja är inte svenskt (men alla kvinnor över 50 som inte var ”fint folk” bar sjalett på min barndoms mycket svenska landsbygd). Det är svenskt att skaka hand (en romersk sedvänja som betydde att man inte tänkte angripa den andre). Man har inte Zlatans kroppsspråk (men Zlatan är det svenska landslagets störste målgörare någonsin). Man sjunger ”Den blomstertid” och ”Idas sommarvisa” vid skolavslutningen, och man älskar ”Fädernas kyrka i Sveriges land”, psalmen som inte fick komma med i den nya psalmboken.

Närmare besett är Sverige inte alls SD:s favoritland. Åkesson deklarerade nyligen att han satte Danmark högst. Men Ungern är idag mönsterlandet dit SD:are som gjort sig omöjliga i Sverige tar sin tillflykt. Där inskränker man demokratin, där styr SD-liknande figurer radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Det är både en tragedi och en skandal att så många människor överväger att rösta på Sverigedemokraterna, detta fåniga, fördomsfulla, farliga parti.