Ledare: SD är fortfarande inget arbetarparti

Att SD och näringslivet och flera tunga arbetsgivarorganisationer har träffats i smyg är inte så överraskande. Det är till och med förväntat. Hjärnorna som ligger bakom den täta kontakten är Kreabs chef Markus Uvell, SD:s ekonomiska talesperson Oscar Sjöstedt och Åkessons högra hand Linus Bylund. Kampen för att normalisera SD har pågått länge. Med hjälp av flera aktörer och borgerliga ledarsidor. GP som har klivit högerut och närmat sig SD gällande invandring och migration, DI-ledare som har propagerat för just ett samarbete mellan kapitalet och SD, och flera andra skribenter som försöker göra SD till ett anständigt parti. 

Varför skulle borgerlig media vilja normalisera ”ett vänsterparti”? Argument faller väldigt snabbt.

SD är ett rasistiskt parti sprunget ur vit makt- och Bevara Sverige svensktrörelsen. Det går inte en vecka utan att någon sverigedemokrat uttryckt sig rasistiskt. Ändå har näringslivet uppenbarligen bjudit in SD i värmen. För att därefter göra SD till ett stödparti till en borgerlig regering, eller till och med för att förbereda för att partiet ska ingå i en sådan regering. 

Vad har mötena mellan SD och näringslivet resulterat i? Ett tydligt resultat av mötena och de täta kontakterna är SD:s sväng kring frågan om vinster i välfärden. Vinster i välfärden är en fråga som Vänsterpartiet har pressat regeringen Löfven med. Skandaler i vinstdrivande välfärdsverksamheter har avslöjats om och om igen. Regeringen och Vänsterpartiet har kommit överens om att utreda det, för att därefter lägga en proposition som ska begränsa vinster i välfärden, till exempel att överskottet ska återinvesteras i verksamheterna. 

Varför träffas SD och näringslivet? SD och näringslivet träffas eftersom de båda har vinster att hämta. Fascism hotar inte privatiseringar, privatäganderätten och marknadens profiter. Och SD vinner makt genom att tilltala och få stöd av de rikaste grupperna i samhället. Sverigedemokraterna har därmed valt att svika sina väljare genom att ändra uppfattning om det. De har svikit barnen och de äldre som har drabbats av vinstjakten och marknadens vansinne. SD har valt sida och de har valt näringslivets sida.

Arbetarkollektivet LO ska fortsätta kampen mot rasism och högerpolitik. De är två sidor av samma mynt och ett försök att splittra arbetarna som ska bemötas med stark vänsterpolitik. SD har hävdat att partiet visst har politik för LO-medlemmar. Men det kan lätt överges vid nästa möte med kapitalets propagandister. 

När det gäller arbetsmarknadsfrågor röstade SD med Alliansen. Begränsning av staplandet av visstidsanställningar röstade SD nej till det. Nedläggning av Fas3 röstade SD nej till. Och när det gäller de sociala skyddsfrågorna röstade SD nej till åtgärder att bekämpa barnfattigdom. 

Arbetarrörelsen måste betona det gång på gång – att SD är ett högerparti. Det förtjänar SD:s väljare inom arbetarkollektivet LO att veta. Det tycker jag att det är dags för arbetarrörelsen att prata med SD:s väljare om.