Alla partier kan snacka klimat numera, men få kan leverera. Det handlar inte om klimatförnekare. Nej, det här är klimatfördröjarna. De som vet att deras förslag inte är tillräckliga, de är bara inte beredda att stå för det. Det är inte mindre lögn för det, politikerna ljuger väljarna rakt upp i ansiktet. Med snygg retorik och fiffiga lösningar låter det som att de har koll på läget, men argumenten håller sällan vid närmare syning.
Låt mig presentera en lathund över några vanliga fördröjarfraser:
“Människor ska inte behöva ställa om sina liv”. Så säger Ulf Kristersson i DN:s klimatintervjuer med partiföreträdare. Tips: om en partiföreträdare (hej på er också Nooshi Dadgostar och Annika Strandhäll) säger så har man inte förstått att klimatkrisen – vare sig vi vill eller inte – oundvikligen tvingar oss till förändring. Det kan, hör och häpna, till och med bli något positivt. Friskare, lugnare liv där relationer värderas högre och prylar lägre än idag.
“Kärnkraft är lösningen”. I debatt efter debatt blir klimatpolitiken reducerad till att handla om kärnkraft. Det är oftast ett tecken på att partiet ifråga saknar andra klimatförslag. Oavsett vad man tycker om kraftslaget i sig är det omöjligt för ny svensk kärnkraft att skapa utsläppsminskningar här och nu. Det är dyrt, tar decennier att bygga ut och skulle troligtvis ha låg social acceptans vid utlokalisering.
“Koldioxidinfångning är nyckeln”. Infångning och lagring av koldioxid är en komponent i IPCC:s och klimatmålens scenarior, men tekniken är ännu oprövad och finns inte utbyggd i stor skala. Det är orealistiskt att förlita sig på, tyvärr.
“Sverige står för en så liten andel av de globala utsläppen”. Hörs ofta även som “vi gör redan mer än andra länder”. Idén att Sverige borde ansvarsbefrias från klimatåtgärder är befängd. Per capita tillhör vårt ekologiska fotavtryck världens största, såväl historiskt som idag. Vi gör enorm nytta som föregångsland om vi kan visa andra länder att det går att minska utsläppen och samtidigt skapa socialt stabila samhällen.
För flera partier är det här ungefär den enda klimatpolitiken som finns (eventuellt plus några laddstolpar).
Var är de ekonomiska reformerna? Var är ansvarskänslan?
Alla partier utom SD står bakom det klimatpolitiska ramverk som säger att Sverige ska ha nettonollutsläpp år 2045. En parlamentsöverskridande enighet borde vara en bra grund för snabba utsläppsminskningar. Men det är uppenbarligen få partier som hedrar ramverket i praktiken. Det räcker inte med nuvarande styrmedel för att klara klimatmålen, konstaterar både Naturvårdsverket och Klimatpolitiska rådet gång på gång. Om Sverige dessutom vill bidra rättvist till Parisavtalet borde vi minska utsläppen med 20 procent om året. Då håller det inte att förlita sig på små punktinsatser och bleka teknikdrömmar. Särskilt inte om man med andra handen nedmonterar de styrmedel som finns, som V, S, M, KD och SD gjort med reduktionsplikten och bensinskatten.
Klimatkrisen kräver en omstöpning av hela samhället, en omvärderad syn på konsumtion och produktion. I alla sektorer, i alla hem och på alla arbetsplatser. Det är forskningen enig om. Omställningen innebär tuffa beslut och avvägningar – klimatpolitik är ingen enkel sport. Men det måste göras. Fort. För att alternativet är så mycket värre.
Jag vill ha politiker som vågar säga: Det här kommer bli utmanande. Men vi måste göra det.
Istället får vi det här fördröjarhyckleriet. Det är nästan så att man vill att fler partier ska börja prata som Sverige- demokraterna. De är åtminstone ärliga med att de ger blanka fan i klimatet. •
