För även om kulturlivet i Stockholm knappast ges chans att blomstra tycks planen vara att ge det hjärt- och lungräddning för att överleva – till skillnad från resten av landet som lämnas åt att sakta tyna bort.

I budgeten för 2025 heter det att kulturpolitiken ska ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser” och som så ofta är det i regeringens och Sverigedemokraternas budget tydligt att det är tomma ord utan innebörd.

Som Kristin McMillen skrev i Dagens ETC (19/9) prioriteras kulturlivet bort i budgeten. Det finns inga satsningar att tala om, utan snarare marginella ökningar eller anslag som står still – och i många fall till och med minskningar. 

Om kulturen ska vara tillgänglig för alla måste vi se till både geografiska och ekonomiska faktorer. Riksteatern presenterade i början av året sin rapport Svenskarna och scenkonsten. 

Där framgår att drygt hälften av de som skulle vilja uppleva mer scenkonst, som teater, musikal, opera, dans eller cirkus, uppger att det är ekonomin som sätter käppar i hjulet. Publiken har helt enkelt inte råd.

En tredjedel av de tillfrågade utanför storstadsregionerna uppger dessutom att det är en utmaning att kunna ta del av scenkonst på sin ort. I budgetens resultatredovisning är regeringen tillräckligt självrannsakande för att erkänna att de själva ser att det finns problem med tillgängligheten. 

Men vad väljer regeringen då att göra? Budgetera pengar för att stärka regionernas möjlighet att långsiktigt bygga ett levande kulturliv? Lägga resurser på att subventionera kulturupplevelser så att fler har råd? Satsa på scener och verksamheter utanför storstäderna? 

Svaret är självklart ett rungande nej. 

Läget för kulturen som målas upp i budgeten liknar snarare en lokal rapport från huvudstaden. Operans deltagande i Kulturnatten i Stockholm lyfts som framgångsrikt och ökad tillgänglighet stavas en ny hiss på Dramaten.

Låt oss vända blicken mot Riksteatern, som inte har en hemmascen innanför tullarna utan i stället turnerar runt om i landet för att nå så många som möjligt. 

Riksteaterns höstprogram visar tydligt på bredd både gällande vad och var: teater i Mjölby och Tierp, dans i Arvika och Krokom, samtida cirkus i Härnösand och Kiruna och barnföreställningar i Skellefteå och Hallunda.

I budgeten står det dock svart på vitt: Kungliga operan och Dramaten budgeteras ökade medel för 2025, medan Riksteatern, med chans att nå publik utanför Stockholm, inte får mer pengar.

Riksteatern har redan fått anpassa sina uppsättningar till mindre scener för att kunna nå en bredare publik – det finns helt enkelt inte fysiska rum att vistas i. Dessutom har det ekonomiska läget lett till att antalet föreställningar minskat i antal. Samtidigt rapporterar Riksteatern att färre skolor har möjlighet att ta emot, eller för den delen finansiera, scenkonst.

Repertoaren hos Riksteatern har alltså möjlighet att nå en publik på mindre orter, men det saknas fysiska platser och pengar. Vad gör då regeringen? Jo, man låter bli att öka anslaget till icke-statliga kulturlokaler. Pengarna som ska gå till om- och tillbyggnad, samt handikappanpassning, lämnas oförändrat fram till 2027.

Så kväver man snabbt landets kulturliv.

Anslagen till regional kulturverksamhet, som ska gå till bland annat professionell teater och dansverksamhet, eller bibliotek och litteraturfrämjande, lämnas inte ens oförändrat, utan sänks inför 2025.

Inför nästa år väntar alltså inte mer pengar till vare sig Riksteatern eller till kulturlokaler runt om i landet. Addera då dessutom mindre pengar till regionerna. Så kväver man snabbt landets kulturliv.

Om kulturpolitiken ska verka för tillgänglighet och jämlikhet, oavsett om det rör sig om stad eller om landsbygd, måste kulturen få finnas överallt. 

Det är hög tid att den ojämlika kulturpolitiken inte bara avhandlas på kultursidorna och börjar tas för vad det är: ett bredare samhällsproblem.