Det handlar om plattformsekonomin, delningsekonomin, gigekonomin. Okärt barn har många namn. Med ”gig” menas ”uppdrag” och på gigekonomins arbetsmarknad betalas lön bara ut efter avslutade uppdrag. Betalningen kan variera från gång till gång och alla uppdrag är tillfälliga.

Enkelt förklarat är detta vanligt säljande och köpande av tjänster. Men med företag – ofta stora och framgångsrika sådana, som Uber, som jag tidigare skrivit om, till exempel – som mellanhand. Det marknadsförs som en möjlighet att kunna ”välja sina egna arbetstider”, ”göra sina egna scheman” eller ”vara sin egen chef”. Att vara en del av plattforms-, delnings-, eller gigekonomin säljs in som en frihet.

Här kan personer som annars kanske inte får arbete, eller som letar efter egenskaperna ovan, finna sin rätta hemvist. Argumenten går igen och är samma som lyfts fram också för den extremt otrygga ”egenanställningen" som inte ens existerar i arbetsrätten idag men som tvivelaktiga företag och borgerligheten kämpar hårt för att legitimera. Det hela hänger ihop.

Den stora vinnaren är givetvis det företag som agerar mellanhand. Genom automatiserade lösningar och algoritmer kan det enkelt koppla ihop säljare och köpare av tjänster och tjäna pengar – utan att egentligen utföra något speciellt arbete själv. I exemplet Uber är detta övertydligt. Uber har enligt sig själva inga anställda, men genererade förra året enligt sin vd över en miljard dollar – 8,3 miljarder kronor – vinst i de 30 städer som utgör bolagets största marknader. Arbetet som ligger bakom vinsten utgörs av de som utför tjänsterna som företaget digitaliserat förmedlar och också tar betalt från för att förmedla.

En lycklig köpare finns med i bilden också: den som får och kräver en vara eller en maträtt levererad, en tjänst utförd, eller en resa körd, till ett väldigt lågt pris. Till ett ”konkurrenskraftigt pris”, med konsekvensen att det låga priset är så lågt för att någon annan än köparen har tvingats avstå rättigheter och lön som annars skulle kostat pengar, för att hålla priset nere för köparen.

Som cykelbudet, Uberföraren, budet, den egenanställde. Den evigt oanställde. För det är just det: en anställd i gigekonomivärlden är inte anställd alls. För det finns, helt logiskt, inte några anställningar med i ekvationen här över huvud taget. Idén går ut på att så robotiserat som möjligt driva mellanhandsföretag för att generera stora summor vinst till ett fåtal som inte själva utför någon av tjänsterna som förmedlas. Sociala avgifter, pensioner, försäkringar mot arbetsskada, löner i normal nivå och systematiskt arbetsmiljöarbete är faktorer som skulle döda hela idén. Det skulle inte gå ihop.

Med allt detta i åtanke kan det knappast utlösa chockvågor för någon att Uber och närmre bestämt deras falang Uber Eats som sysselsätter cykelbud i Sverige inte vill teckna kollektivavtal trots Svenska Transportarbetareförbundets tappra försök att reglera villkoren för cykelbuden. Och inte heller övriga företag som sysselsätter cykelbud i den här typen av företag varken har eller vill teckna kollektivavtal. Det är ingen som har några anställda ändå. Precis enligt plan. Precis enligt hela tanken med affärerna.

Det är nu det borde komma ett stycke om att det finns hopp. Som i  London, där buden som cyklade för företaget Deliveroo, som liknar Uber Eats, organiserade sig fackligt, bildade Independent Workers of Great Britain, och lyckades förhindra att deras ”löner” halverades efter att företaget kände sig sugna på ännu mera flexibilitet.

Facklig organisering är alltid bra. Men ordföranden för kurirsektionen i IWGB, Mags Dewhurts, ord i samband med segern lämnar en bitterljuv eftersmak:

”Jag är rädd att samhället håller på att uberiseras och att alla en dag kommer jobba för ett Uber-liknande företag, så länge ingen gör något åt saken. Facket är en bra början, men våra lagstiftare måste reglera sektorn hårdare. De här företagen bryr sig inte om oss och kommer aldrig bry sig om oss”, sa hon.

Det borde lämna oss här i Sverige, med en växande delnings-, gig-, plattforms-, kalla-det-vad-ni-vill-ekonomi med endast två val.
Antingen sätta stopp för hela idén, en gång för alla, genom skarp lagstiftning. Eller luta oss tillbaka och uberiseras, med allt vad det kommer att innebära.