På en minnessten utanför Folkparken i Höganäs är följande ord ingraverade: ”Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft.” De är hämtade ur hans klassiska tal till SSU:s kongress 1964. Och slutmeningen lyder: ”Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik – kamrater – det är att vilja något.” 

Visst har dessa ord bäring i nutid. Kunskapsbiten har socialdemokratin utan tvekan drivit med både konsekvens och kompetens. Men med övertygelsen, passionen om att politik är något som lyfter och som kan få människor att på nytt samlas kring socialdemokratin är det sämre ställt. Frågan om vad dagens socialdemokrati vill och brinner för är inte helt lätt att besvara.

Ty visst har socialdemokratin problem. Och grundproblemet är oklar gränsdragning mot en borgerlighet som framhärdar i att lösningen på Sveriges problem är lägre löner – utom för höginkomsttagare och kapitalister – och lägre skatter. En tydlig konfliktyta mot borgerligheten har alltför länge saknats. Sverige är det OECD- land där ojämlikheten ökar allra snabbast. 140 miljarder i skattesänkningar under den borgerliga alliansregeringen Reinfeldt 2006–2014 sätter sina spår. Den femtedel av befolkningen som tjänar allra minst fick 5 procent av skattesänkningarna, medan höginkomsttagarna fick 45 procent. Den rikaste procenten fick 26 gånger mer än den fattigaste procenten. ”Kalaset” bekostades bland annat av höjningar av a-kasseavgiften som gjorde att 500 000 svenskar lämnade a-kassan under två år, sänkt ersättning i sjukförsäkringen och nedskärningar i välfärden. I budgeten 2014 satsade Reinfeldts regering 600 miljoner på skolan och 18 miljarder på ytterligare skattesänkningar. Den socialdemokratiska retoriken mot skattesänkningarna har varit hård, men så fort de har genomförts har man accepterat så gott som alla. Och trots sitt starka försvar för välfärdspolitiken saknas fortfarande ett samlat grepp kring hur den i framtiden ska finansieras.

Ett ljus i tunneln kan dock anas i form av den växande klarsyn som kommer till uttryck från alltfler socialdemokrater i den generation som är på väg in i ett politiskt system som är i omedelbart behov av både renovering och vitalisering. Niklas Karlsson, ordförande i det skånska S-distriktet uttrycker dilemmat kristallklart: 

– Vi klarar inte att driva socialdemokratisk välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik, säger han till Aftonbladet. 

Både SSU och studenterna inser också behovet av höjda skatter och ökad belåning till investeringar i bostäder, infrastruktur och välfärd. Akut brist på vårdplatser i den skånska sjukvården och indragning av viktiga träffpunkter för äldre i Helsingborg är några dagsaktuella exempel på hur snålheten bedrar visheten. Kanske mera överraskande i sammanhanget är att Kjell-Olof Feldt, finansminister i S-regeringen 1982–1990, nu menar att det är dags att ändra kurs i den ekonomiska politiken och pekar bland annat på stora behov inom den offentliga sektorn. 

Socialdemokraterna säger sig nu vara beredda att ta strid för den svenska modellen. Och förutsättningarna för en sådan strid är i dag sällsynt goda. Tillväxten ökar, arbetslösheten sjunker, skatteintäkterna ökar och statsbudgeten är tvärtemot prognoserna i balans. Men det räcker inte med kampanjer, flera spindoctors och tillsättandet av åtta arbetsgrupper inom partiet. Hela rörelsen måste sättas på fötter. Detta skulle kunna ske genom att engagera alla partimedlemmar i ett stort rådslag, till exempel om skattepolitiken, där Liberalerna nu har börjat visa intresse för uppgörelser med S, dock med ytterligare skattesänkningar som främsta mål.

Släpp sargen och bli som Hulken, manar medieprofilen Jan Scherman i ett öppet brev till statsminister Stefan Löfven. Någon hulk behöver du kanske inte bli, men släpp gärna ängslighetens sarg och visa lite fighting-spirit. Många väntar på en socialdemokratisk nystart. Låt dem inte vänta förgäves.