Mycket går åt rätt håll på svensk arbetsmarknad. Under den socialdemokratiskt ledda regeringen har den generella arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten sjunkit samtidigt som sysselsättningsgraden har ökat. En kvarts miljon fler svenskar går till jobbet nu än när de borgerliga partierna fick lämna regeringstaburetterna. Det är bra för den enskilde som har fått ett jobb och det är bra för samhället som får ökade intäkter till välfärden och minskade kostnader för arbetslösheten. Men det är ändå något som är trasigt på svensk arbetsmarknad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vi kan se att sysselsättningsklyftan mellan inrikes- och utrikesfödda fortfarande är för stor. Här skulle man kunna hävda att den starka utvecklingen på arbetsmarknaden kommer att lösa problemet. Om bara bristen på arbetskraft blir tillräckligt stor kommer även dessa att sugas upp av arbetsgivarna. För en del är det säkert så. Nöden är uppfinningens moder som man brukar säga.
Men samtidigt ser vi att de som är arbetslösa i stor utsträckning är det för att de saknar formell utbildning. En yrkesutbildning eller gymnasieutbildning är i dag en nödvändig entrébiljett för att ta sig in på arbetsmarknaden.
Här behöver vi en mycket aktivare arbetsmarknadspolitik från regeringen som kan ge den arbetssökande de kvalifikationer som arbetsmarknaden kräver. Socialdemokratin kan inte nöja sig med att hoppas på att marknadskrafterna löser problemet.
Men även många som har ett jobb känner i dag otrygghet och stress. Alldeles för många sover med mobilen under kudden för att snabbt kunna svara på sms:et med dagens jobberbjudande innan någon annan gör det. Stora företag låter bemanningsföretag och underentreprenörer som tävlar om lägsta budet anställa personalen som i slutändan får betala priset med sämre arbetsförhållanden.
På den senaste tiden har många arbetsgivare börjat kringgå Lagen om anställningsskydd och ”hyvlat” arbetstid av de anställda. Alldeles för många är utslitna långt innan de har kommit upp i folkpensionsålder på grund av tunga, monotona och slitsamma arbetsuppgifter.
Många av de här problemen drabbar arbetarklassen, men långt upp i en högutbildad medelklass är olika projektanställningar vanliga. Samtidigt som det för andra kan handla om att man känner sig tvungen att ta med sig jobbet hem på kvällen eller ha jobbtelefonen påslagen även under semestern. Att vara på ständig standby innebär ständig stress.
Inga av de här problemen kommer att lösas av högerns agenda. Otryggare anställningar och lägre löner är detsamma som det som redan är fel på svensk arbetsmarknad. Fast på steroider.
För arbetarrörelsen kan inte det här vara lösningen. I stället måste man sträva mot en situation där den enskilde har mer trygghet på sitt jobb och kan utvecklas i sin yrkesroll. En situation där man faktiskt är anställd av den arbetsgivare man arbetar för och där man kan arbeta utan att kropp och själ tar stryk. En situation där man kan planera inte bara för sitt arbete utan också för sin fritid. En situation där man kan leva på sin inkomst både under arbetslivet och som pensionär.
Det finns knappast en generallösning för att komma till rätta med missförhållandena på svensk arbetsmarknad. I vissa fall handlar det om att arbetsmarknadens parter kan komma överens om att sätta ramarna. I andra fall handlar det om att en progressiv majoritet i riksdag och regering lagstiftar och verkställer. I ytterligare andra fall handlar det om att enskilda arbetsgivare i konkurrensen om kompetent personal erbjuder bättre arbetsvillkor. Det är många bäckar små som tillsammans kan rinna ut i en stor mäktig älv. Vi behöver ett arbetsliv som är gott, utvecklande och hållbart. Det är kanske inte det mest spännande politiska projektet. Men om den svenska modellen ska utvecklas i stället för att avvecklas måste vi sätta arbetets värde i centrum.
