SAS piloter har återgått i arbete. I handen, eller kanske snarare rakt i ansiktet, fick de ett över fem år långt bindande försämringsavtal. Semestersugna kan vara lugna. Flygen kommer att flygas. I veckan hurrade vd Anko Van Der Werff i ett utskick till alla anställda i SAS för att bolaget, nu när ”piloterna också gör sin del”, kan ta vidare steg i besparingsprogrammet man är i färd med att implementera. Nu kan man – måste man, enligt vd:n – bygga en ny bolagskultur, ett bygge som äntligen är möjligt eftersom det nya kollektivavtalet sträcker sig över rekordlånga fem och ett halvt år och hindrar piloterna från att strejka lika länge.
Medan konflikten pågått har bolagsrepresentanter använt sina kanaler för att smutskasta sina piloter. I ett arbetsgivarutskick i juni skrev vice vd Simon Pauck Hansen att det ”förekommit oacceptabla uttalanden och desinformation avseende några av våra kollegors nationaliteter. Naturligtvis – för ett flygbolag vars själva uppgift är att föra människor samman över gränser – vet vi väl att man ska respektera varandras härkomst? Naturligtvis vet vi väl att talang inte är knuten till nationalitet? Det oroar mig att ens behöva skriva sådana självklarheter.”
I utskicket konstaterade han att ”alla, oavsett nationalitet, är välkomna att söka anställning hos SAS och jag accepterar inte att SAS-kollegor behandlas respektlöst på grund av var de kommer ifrån.”
Det Pauck Hansen syftade på var pilotfackens attacker mot bolagets kreativa affärsupplägg. Dotterbolagen SAS Connect och SAS Link har drivits i stil med bemanningsbolag eller behändig personalpool, vilket medfört att moderbolaget kunnat använda dotterbolagens nyanställda piloter. Många av de nyanställda piloterna är britter och irländare vars villkor varit sämre än vad moderbolagets ordinarie anställda tidigare haft.
Det är en traditionell arbetsgivarmetod att smutskasta fackföreningar och fackliga företrädare som protesterar mot att arbetskraft från andra länder får sämre villkor än inhemsk arbetskraft. När LO varnade för att invandrade arbetare skulle komma att exploateras och utnyttjas för slavliknande arbete och arbete till sämre villkor än svensk arbetskraft i och med införandet av reglerna om arbetskraftsinvandring, gjorde såväl näringsliv som politiker ett stort nummer av att kalla facket rasistiskt.
Det är ett ihåligt resonemang eftersom det väl knappast är att ”respektera kollegor med andra nationaliteter” och att stå upp för allas lika värde att ge några bättre villkor och andra sämre beroende på varifrån de kommer. Tack och lov har Sverige fortfarande fackföreningar som står upp mot arbetsgivarnas ständiga försök att profitera på bristande likabehandling. En av de största vinsterna med kollektivavtal är just detta.
Det kollektivavtal som nu tecknats efter den två veckor långa strejken i SAS omfattar enligt uppgift också de två dotterbolagen. Men någon seger för arbetstagarsidan är det inte. Den maximala arbetstiden för en vecka (sju dagar) höjs med mer än tio timmar till 60 timmar. Den maximala arbetstiden för fyra veckor hamnar på 190 timmar. Ledighetsreglerna försämras. Och lönen? Striden handlade inte primärt om lön men resultatet skvallrar ändå om fem procents paycut rakt över.
I piloternas konflikt fanns hela tiden fyra parter. Arbetsgivaren, facket, staten som ägare och sist men inte minst allmänheten och den allmänna opinionen. Det är svårt att se det på något annat sätt än att arbetsgivaren hade såväl staten som allmänheten på sin sida av förhandlingsbordet. Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson, som ju dessutom är före detta ordförande för LO, har inte velat kommentera konflikten med hänvisning till att staten inte ska lägga sig i vad parterna gör – trots att staten i allra högsta grad är en part i samma konflikt genom sitt kapitalintresse i bolaget. Allmänheten har inte varit nådig. Visst har en och annan höjt sin röst till stöd för piloternas kamp, men de gråtande barnfamiljerna och någon kvinna som inte kom fram till sitt eget bröllop har i vanlig ordning slagit högre.
När strejken nu är över tackar bolagets vd alla anställda som ”i denna svåra tid” och på grund av strejken behövt arbeta dag och natt, genom indragna och uppskjutna semestrar och med ökad arbetsbelastning för att ge stöd till de lidande kunderna. Det är omöjligt att – rakt igenom hela SAS-konflikten – se ens en millimeter av självinsikt, självkritik eller ansvarstagande från arbetsgivarsidan. Tragiskt nog, eftersom det är sådana egenskaper som, liksom i allt annat i världen, behövs för att förbättra sig.
För den klarsynte gäller oförändrat att en strejk aldrig är ett resultat av något en fackförening gjort. Det är inte fackföreningar som leder och fördelar arbete. Strejk är något en arbetsgivare provocerar fram – genom att skapa ohållbara arbeten, försämra villkor och sänka löner.
