BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Dessa sanningsivrare utgår från den populära idé som kallas allmänintresset. Detta vilar på en idé om att i ett samhälle finns inga motstridiga intressen. Ett sådant samhälle är ett samhälle där makt fullkomligt saknas. Ty maktrelationer bygger på att någon vinner där någon annan förlorar. Att någonting ska vara bra för alla blir grunden för att argumentera. Problemet blir så att folk inte begriper sitt eget bästa utan måste övertygas.

(En märklig kontrast till detta är snacket om svenska värderingar – då dög det plötsligt att vara moralisk. Kanske är det för att dessa svenska värderingar skulle vara lite bättre, kanske rent av lite sannare?)

Men idén om allmänintresset förbiser ett ekonomiskt system som vilar på konflikt. Ett intressant exempel på detta blev när LO och Svenskt Näringsliv slog sina påsar ihop och författade en gemensam rapport om visstidsanställningarnas utbredning i Sverige.

Problemet var att man tycktes ha lite olika bild av detta, och därför ville man få en gemensam verklighetsbild. I syftet tycks själva principen om att den rätta kunskapen ger en gemensam riktning. Att arbetsköpare och arbetare har motsatta intressen skulle då kunna överskylas med ett rättvisande bild av sakernas tillstånd.

Det verkar inte ha lyckats. LO menar att andelen visstidsanställda – 700 000 – är alldeles för många och lyfter fram att den gemensamma rapporten inte innebär att man är överens och att visstidsanställningarna innebär en otrygghet. Svenskt Näringsliv använder rubriken ”Parterna överens om att visstid behövs” och lägger krut på att förmedla att näringslivets behov av flexibilitet. Men man medger också att det inte är så konstigt att man har lite olika bilder av problemet, då man trots allt har olika intressen.

Trots den gemensamma rapporten sammanföll inte förslagen på lösningar. Det är i sig naturligtvis inget chockerande. Frågan om visstid grundar sig i frågan om en flexibel arbetskraft, det vill säga i vilken mån de som arbetar ska anpassa sig efter var som är mest lönsamt att göra för företagen. Det är ett företagarintresse som tydligt står emot ett arbetarintresse. En svala gör ingen sommar och en enstaka rapport lär inte göra varken från eller till i en politisk debatt som vägrar erkänna olika intressen.

Högerns egen moral har en lång tradition av att vara den som uppfostrar. De som förstår och vet mest och därför kan utbilda andra. En högeridé är idén om samhällsgemenskapen, där vi alla inte har det lika bra, men tur är väl det för annars blir det som i Sovjet, typiskt vänstern att vilja att alla ska vara lika. Nämns idéer om strukturell diskriminering så är det vänsterns stora fel att vilja sortera människor och skapa splittringar i den fina samhällsgemenskapen, bort med alla kategorier eftersom alla egentligen är individer.

Den borgerliga moralen är svår att komma åt eftersom den hävdar att den är värderingsfri. Denna borgerliga moral präglar ett politiskt klimat där valsegrar endast kan vinnas av de som mest effektivt kan övertyga om att deras politik gör det bäst för alla på bekostnad av ingen. Där blir politiken inte ett redskap för förändring utan förvaltaren av sakernas nuvarande tillstånd – för att det är bäst så.

Att argumentera för att politik ska präglas av ideologi och inte av sanningsanspråk om allmänintresset är särskilt farligt i dessa tider. Herregud, hon säger att man bara ska få löst tycka saker utan att vara påläst! Hon måste hata vetenskap och vara en sådan där postmodernist.

Men det handlar inte om att säga att det inte finns några sanningar, utan snarare lyfta fram att politiken aldrig kan bli det stilla övervägandet av olika möjlighet utifrån vad som är det bästa för samhället så länge vi har ett samhälle som präglas av motstridiga intressen.

Men ni behöver förstås inte tro mig, jag har ingen källa på det.

Ni får tycka vad ni vill.