Tanvir Mansur: Sanningen inte lika viktig när gärningsmannen är muslim

Det är som en självuppfyllande profetia. 

Om gärningsmannen är vit har han haft ett tufft liv och utförde dådet på grund av sin psykiska ohälsa. Om han är muslim är det ett islamistiskt terrordåd, och han led absolut inte av någon psykisk ohälsa.

Det är ungefär så mediernas bevakning har sett ut när det gäller masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro respektive bilattacken på demonstrationståget i München.

Rickard Andersson misstänks för mordet på tio personer i Örebro. Journalister har ringt upp tidigare klasskamrater, grannar och kyrkoledare som har träffat Andersson. De har i detalj berättat hur han var en enstöring. 

Enligt Aftonbladets källor berättade Andersson för Arbetsförmedlingen att han hade diagnoser och sociala svårigheter. Han hade inte haft ett jobb på tio år.

Bilden vi får av Rickard Andersson är att han inte mådde bra, att det var därför han utförde ett massmord. När ett liknande dåd sker, men förövaren har ursprung i ett muslimskt land – vilka medier försöker verkligen förstå vad som ligger bakom attacken då?

I bilattacken mot ett fackförbunds demonstrationståg i München dog två personer: 37-åriga Amel och hennes tvååriga dotter Hafsa. Minst 39 personer skadades. Det är, precis som i Örebro, en tragedi för familjerna, för staden det skedde i och för hela landet.

Den misstänkte förövaren till attacken i München har identifierats som Farhad Noori. Han är en 24-årig asylsökande man från Afghanistan. Kanske just därför började det snabbt att spridas rykten om honom och hans motiv.

Både tyska politiker och journalister började påstå att den misstänkte förövaren tidigare är straffad för snatteri och att han befann sig i Tyskland utan tillstånd. Polisen erkände senare att de hade kommunicerat fel: att Farhad Noori var ostraffad, och dessutom hade arbetstillstånd. Münchens borgmästare Dieter Reiter fick också backa efter att ha spridit de felaktiga uppgifterna.

Polisen berättade att den misstänkte förövaren hade religiöst motiv, eftersom han hade ropat ”Allahu Akbar” (”Gud är störst”) på arabiska när han greps. Han är asylsökande, kommer från Afghanistan och hade lagt upp ”islamistiska” inlägg på sina sociala medier, resonerade polisen. Många tidningar hakade på.

Vi läser inte vidare. Domen har redan fallit.

Så fort vi läser ”religiöst motiv” är det som att vi släpper alla andra förklaringar. Vi läser inte vidare. Domen har redan fallit.

När BBC Verify senare granskade Farhad Nooris Instagramprofil, hittade de bilder på honom med den vita Mini Cooper-bil som han misstänks ha använt i attacken. På profilen beskrev Noori att han var fitnessmodell, och bilderna han lade upp visade att han älskade bodybuilding.

Han har lagt upp inlägg som stödjer rebeller som krigar mot talibanerna i Afghanistan. I flera inlägg skriver han att han önskar att afghanska flickor ska kunna gå tillbaka till skolan igen. BBC Verify har inte hittat några bevis för islamistiskt eller jihadistiskt innehåll.

De skriver att några av filmerna spelar upp koranverser, och ordet ”Allah” syns på hans Facebook-profilbild. Men den typen av innehåll är inte ovanlig på sociala medier, särskilt inte bland afghaner som är praktiserande muslimer. Polisutredningen har heller inte kunnat hitta några spår som kopplar Farhad Noori till islamistiska terrornätverk som IS.

Han kan ju vara mer lik Rickard Andersson än vi tror. En fråga som vi sällan ställer oss när det handlar om muslimska förövare: Hur mår en person som utför ett massmordsförsök? Är en person som är ”religiöst motiverad” aldrig en enstöring, en person med sociala svårigheter eller diagnoser? Kände Farhad Noori ett starkt hat mot tyska myndigheter, efter att hans asylansökan hade avslagits?

Farhad Noori har erkänt att han medvetet körde in en bil i en folkmassa. Hypotesen om att han kan ha haft ett religiöst eller islamistiskt motiv kommer från åklagaren Gabriele Tilman. Utredningen har knappt påbörjats, och det enda vi egentligen vet är att han tror på Gud.

Han ser inte ut att tillhöra någon terroristorganisation, och verkar ha agerat ensam.

Han kan förstås ha ett motiv som bygger på ett slags islamistisk övertygelse, men det utesluter inte att andra förklaringar existerar samtidigt. Han ser inte ut att tillhöra någon terroristorganisation, och verkar ha agerat ensam.

Men när islamofobiska fördomar bekräftas bryr vi oss inte om att ifrågasätta, om att lyfta på fler stenar. Valde han ut sina offer medvetet? På vilket sätt skulle en facklig demonstration vara emot hans ideologiska och religiösa övertygelse?

Söndagen den 23 februari är det val i Tyskland. Valdebatten har nu kommit att handla väldigt mycket om migration. Då riskerar den här sortens bevakning att kunna avgöra hur väljare ser på människor som har flytt från andra länder. 

Det högerextrema partiet Alternative für Deutschland (AfD) har vuxit sig starka just genom bilden av att invandrare är farliga, och särskilt muslimer. Partiet väntade inte länge med att göra dådet till en del av sin valkampanj.

Amel, den 37-åriga kvinnan som tillsammans med sin tvååriga dotter Hafsa blev mördad av Farhad Noori, kom till Tyskland från Algeriet som fyraåring. 

Hennes familj berättar för tyska tidningen Süddeutsche Zeitung att hon läste naturvård och jobbade som ingenjör med vattenförsörjning. Amel var fackligt aktiv och organiserade sig mot rasism. Hon föddes i ett arabisktalande land, och kan också hon ha varit muslim.

Invandrare kan inte bara vara förövare – de kan också vara offer. Eller, galna tanke: bara vanliga människor. Men hur vi reagerar på invandrare som förövare respektive offer är två vitt skilda saker.

Gärningsmannen var utlandsfödd, och därför ska invandringen strypas – det är den gängse politiska reaktionen. Men när ett dåd har offer med utländsk bakgrund ser vi inga spår av att värna om invandrare. Vi har kollektiv bestraffning, men inte kollektivt skydd.

Ali, Kamar, Aziza och de andra offren i Örebro förtjänar också att skyddas. Men statsminister Ulf Kristersson (M) klarar inte ens av att säga att hans regering är med och misstänkliggör invandrare.

Utan tvekan är det många invandrare som är rädda för att bli föremål för rasistiska attacker.

Rickard Andersson kan trots allt ha valt ut dem på grund av deras ursprung och identitet. Utan tvekan är det många invandrare som är rädda för att bli föremål för rasistiska attacker. 

Båda de här dåden var fruktansvärda. De går inte att ursäkta. Men vi måste kunna behandla gärningsmän likadant när vi försöker förstå deras motiv.

I en förort till München bor Miwand Khan sedan tio år tillbaka. Han vet hur dådet och rapporteringen kommer att drabba honom och andra afghaner. Han säger till BBC:

– Jag fördömer attacken starkt. Sådana här händelser kommer att öka ilskan i samhället mot oss, även om det är en enskild persons handling.

En person är gripen. Och han är vid liv, till skillnad från Rickard Andersson. Det är fullt möjligt att ta reda på fler detaljer om hans liv och varför han valde att köra in i en folkmassa med sin bil. 

Frågan är om det kommer att göras. Blir sanningen den felaktiga bild som medierna spred direkt efter dådet, eller får vi ta del av den större berättelsen? 

Vi ska inte dra förhastade slutsatser baserat på någons ursprung eller religion. Det gör att vi förstår mindre om terrordåd – inte mer.