Tingsrätten snirklar sig metodiskt fram från själva händelsen i Kärrtorp till sin dom, där försvårande och förmildrande omständigheter ställs emot varandra i en ekvation som ger aktivisten – allmänt klassad som extremist av svenska medier – drygt sex och ett halvt års fängelse.

Han knivhögg en nazist. Ingen bestrider det.

Han hävdar nödvärn. Samhället gör en annan bedömning. Han gick för långt, han gjorde sig skyldig till dråpförsök.

Aktivisten, Joel, skrev inför domen ett brev:

”Det kan tyckas kallt och skoningslöst att sticka någon med kniv men med tanke på vad nazisterna i Sverige är kapabla till… och att polisen inte kunde skydda oss. /.../ I Kärrtorp var det taktiskt rätt att slå tillbaka.”

Jag läser hans brev. Sedan läser jag reaktionerna på domen. Enligt vissa: En väl avvägd dom, utförligt motiverad. Enligt andra, ofta med engagemang i den antirasistiska rörelsen: Ett hån, ett ställningstagande för att nazister har rätt att angripa en fredlig manifestation utan att behöva riskera motstånd.

Jag läser diskussionen på Twitter, där en blind skulle uppfatta hur akut frustrationen är. Exempel:

”Kan vi prata om att nazisterna vill utrota min existens istället för för eller emot våld? Det är att nyansera debatten.”

Och:

”Rusar fascister fram för att med våld angripa barnfamiljer, då försvarar man dem, och sig själv. Vad fan är man annars?”

Jag läser hur andra aktivister resonerar kring våldsanvändning, sedan läser jag Göran Greiders kommentar i dagens tidning:

”Den som tar med sig en kniv till en demonstration bidrar till mer våld och till att fler ’vanliga’ människor misstror antifascisternas äkta bevekelsegrunder och goda värderingar.”

Nu har samhället agerat.

Domen har ett signalvärde: Nödvärnsrätten är begränsad. Demonstrationer får skyddas av demonstranter – men inte med vilka medel som helst. Det dras en gräns. Om den passeras blir offer till förövare.

Så vad händer nu?

Med domen kommer ett nödvändigt ansvarstagande: Sverige accepterar inte att antirasister – när det uppstår sammanstötning – försvaras av andra än Polisen. Men i Kärrtorp svek samhället. De få poliser som var ditkommenderade kunde inte förhindra nazisternas angrepp. Trots att det fanns en hotbild mot manifestationen kunde Polisen inte erbjuda ett grundläggande skydd.

Vad händer nästa gång?

I nästa Kärrtorp?

Sverige – samhället – kan anse saken vara utagerad och inte göra något alls för att hantera den oro som många känner när de demonstrerar mot rasism och nazism.

Samhället, särskilt Polisen, har redan orsakat en djup förtroendekris. Den kan förvärras, men den kan också bemötas.

Börja med att erkänna att det idag är riskfyllt att opponera sig mot högerextrema krafter. Fortsätt med att avsätta mer resurser – mycket mer resurser – för att skydda dem som försvarar demokratins värderingar, med bokstavlig risk för sina liv.

Samhället svek i Kärrtorp.

Det måste bli sista gången.