När jag blev förälder var jag fast besluten att göra allt rätt. Jag skulle aldrig köpa färdiglagad barnmat. Mina barn skulle aldrig gå i skitiga kläder. Mina barn skulle må skitbra för de skulle älska grönsaker och aldrig äta godis, glass och chips. Eller burkmat då. De skulle inte gå långa dagar på förskolan för jag kunde teleportera mig hit och dit trodde jag visst.
Jag skulle vara världens bästa mamma.
Min mammakarriär började knackigt om man jämför med idealen jag ställt upp. Det började redan på BB. Jag skulle aldrig låta barnen sova bredvid mig fick jag veta. Då kunde jag eller de eller båda somna medan de ammade. Jag kanske skulle rulla på dem i sömnen och kväva dem - och det vill man ju såklart inte. Men så var det inte heller helt okej att gå upp och sitta uppe och mata, för då kunde man somna och tappa barnet. Och det vore ju inte så bra det heller.
Amningen visade sig också vara ämne för problematisering. När den kranka verkligheten slog till och blev det helt uppenbart att det inte gick för sig att amma överallt, för där fanns det folk som av allt att döma tydligen aldrig själva varit barn i behov av mat. Såna som störde sig på ammande kvinnor. Men flaska med modersmjölksersättning var inte heller bra för i den fanns det en massa tillsatser och metaller och allt möjligt.
Med första barnet var jag hemma i över ett år. Då var jag hemma länge. För länge, verkade en del tycka. Med andra barnet började jag jobba igen nästan på en gång. Då fick jag menande kommentarer om att jag kanske borde fokusera på mitt barn istället.
Det gick inte att göra rätt.
Min mamma ville också vara världens bästa mamma. Hon slet med hemlagad mat, hembakt bröd, sagoläsning, bärplockning, friluftsaktiviteter, städning och blöjbyten. Nu i efterhand, med vuxenpoäng och utvecklat sinne för vad som är rimligt att begära av en människa och vad som inte är det vet jag att det måste ha varit omöjligt att få ihop allt det där. Det var det också.
Mamma jobbade deltid för att ta hand om allt. Eller, för att ta hand om ”resten”, som allt det där brukar summeras till.
Det var hon långt ifrån ensam om. Att gå ner i arbetstid för att ta hand om ungar var hur vanligt som helst då. Både deltidsarbetet och det obetalda hemarbetet var skyhögt för kvinnor på åttiotalet. Men det var ju då.
Problemet är att ganska lite har hänt sedan dess. Kvinnor arbetar fortfarande deltid. Och kvinnor arbetar i kvinnodominerade yrken. Kvinnodominerade yrken är oftast synonymt med låga löner. Män å sin sida arbetar i mansdominerade yrken. De är högre betalda. Kvinnor tar ut tre fjärdedelar av all föräldrapenning utöver det utbredda deltidsarbetandet. Kvinnor är med allt detta i åtanke automatiskt förlorare i det långa loppet, ekonomiskt. Det är kvinnor som blir fattiga pensionärer efter hela liv av slit med allt som förväntas av dem men som inte avlönas därefter.
Sammantaget tjänar kvinnor under ett yrkesliv, på arbetsmarknaden i stort, ungefär 3,6 miljoner kronor mindre än männen. Kvinnor får 86 procent av vad männen får. Men det blir värre. Räknar man på faktisk arbetstid blir verkligheten tämligen mer iskall. Kvinnors tjänstgöringsgrad i arbetaryrken i genomsnitt motsvarar 78 procent av heltid, medan mäns motsvarar 93 procent av heltid. Kvinnor i arbetaryrken har en genomsnittlig faktisk månadslön på 17 860 kronor före skatt (2014). Män i arbetaryrken har i genomsnitt 6 600 kronor mer.
Rättvist? Nej.
Omöjligt? Ja.
Vi ska vara överallt samtidigt. Jobba, hämta, lämna, fixa mat, städa, lägga, vara en bra partner eller bara vara bäst. Är vi inte det är det fel. Men det måste bli rätt när man är mamma. Samhället har inte plats för dåliga mammor som inte uppfyller kraven. Visst är man världens bästa mamma om man håller allt rent och snyggt och städat? Och samtidigt är pigg och glad och aldrig tappar tålamodet, är sjukt kärleksfull och aldrig irriterad eller trött? En bra mamma är aldrig trött. Eller visar det inte, i alla fall. Man ska vara snygg och tappa alla mammakilon och så vidare.
Jag gör mig fri nu. Jag är inte världens bästa mamma. Men det är inte mig det är fel på. Inte på min mamma eller på min väninna heller. Samhället är byggt för ”perfekta kvinnor” som är ”världens bästa mammor” och samtidigt finner sig i att nedvärderas på arbetsmarknaden och hemma. Där är felet. Gör något åt det.