Jag tillhör dem som utan överdriven förtjusning (för att vara försiktig) deltog (för att överdriva) i mattelektionerna på högstadiet och gymnasiet. Men det är inte statistik som tillämpad matematik som gör rapportläsandet mest krävande. I stället är det vad statistiken berättar som bjuder motstånd, både rationellt och känslomässigt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I rapporten "Hushållens ekonomiska standard 2013" läser jag om låg ekonomisk standard. Med begreppet "låg ekonomisk standard" menas att ha en ekonomisk standard som ligger under 60 procent av medianvärdet i befolkningen. I år innebär det att man tillhör denna grupp om man har en inkomst på mindre än 11 830 kronor per månad (med SCB:s skala och 12 380 kronor per månad med OECD:s).
"År 1991", skriver SCB i rapporten, "var andelen med låg ekonomisk standard i Sverige 7,4 procent, år 1999 var den 8,4 procent och 2013 hade den ökat till 14,1 procent". En ökning med 68 procent på 14 år. Medianinkomsten ökade under samma period med 51 procent (från 159 400 kronor 1999 till 240 300 kronor 2013). SCB berättar vidare i sin rapport att begreppet "låg ekonomisk standard" används av EU som ett tecken på "risk för fattigdom och social exkludering".
Eftersom medianinkomsten har ökat har gränsen för låg ekonomisk standard också höjts. Men trots att medianinkomsten har ökat drastiskt övertrumfas den likväl av ökningen i andelen hushåll med låg ekonomisk standard eller, annorlunda uttryckt, hushåll på gränsen till fattigdom.
Vad berättar detta för oss? Kanske ingenting som vi inte redan vet. Vi ser det dagligen. Klyftorna i samhället ökar.
Den 6 juni skriver Stefan Löfven en hälsning på Facebook: "Jag är stolt över Sverige! Vi lever i ett fantastiskt land där människors framtid inte avgörs av storleken på plånboken och där vi arbetar hårt och håller ihop. Det är värt att firas!"
Är statsministern bara arrogant eller saknar han kunskap om förhållandena i det land vars regering han förväntas leda? Saknas den politiska viljan? Tvärtemot vad statsministern påstår håller inte samhället ihop – det dras, som siffrorna ovan visar, isär. Tvärtemot vad statsministern påstår är Sverige ett land där människors framtid avgörs av storleken på plånboken. Som SCB också har visat finns det större risk att som vuxen ha låg ekonomisk standard om man också hade det som barn.
Socialdemokratin kan inte ensam skyllas för den politik som har lett till att SCB levererar prognoser om att 17,5 procent (364 900) av de äldre i Sverige år 2020 kommer att leva i ett hushåll med låg ekonomisk standard. De är inte heller ensamt ansvariga för att andelen ensamstående kvinnor med barn nära fattigdom har ökat från 14 procent 1999 till 42 procent 2013. Socialdemokraterna är inte ensamt ansvariga för den högerpolitik som de senaste decennierna har gett upphov till fattigpensionärer, hemlöshet, försämringar av socialförsäkringar och pensioner samt att bostadsbyggandet i princip har avstannat. Men klasskillnaderna ökar i ett Sverige som har haft en socialdemokratisk eller socialdemokratiskt ledd regering 19 av de senaste 30 åren. Under perioden där andelen hushåll nära fattigdom ökade med 68 procent (1999–2013) hade socialdemokraterna makten halva tiden.
Det är inte bara den politiska kartan som har ritats om under de senaste decennierna utan också den politiska terrängen. I dag är det till exempel möjligt för en socialdemokratiskt ledd regering att ägna sig åt auktoritära populistiska utspel samtidigt som de största oppositionspartierna kan hävda att de försämringar vi ser beror på invandring och ett vagt definierat kulturbegrepp som rymmer allt från handskakningsprocedurer till förment svenska värderingar. Försämringar som vi rationellt vet egentligen beror på en ojämlik fördelning av de resurser som produceras i samhället.
Överkommer vi motståndet mot siffrorna bekräftar de den verklighet med fattigdom och social exkludering som möter oss dagligen där socialt utsatta grupper genom högerpolitik och populistisk och fascistisk retorik ställs mot varandra.