Oenighet är unikt i sammanhanget: historiskt har man nått breda överenskommelser. Nu ser vi det vi troligen har att vänta så länge Tidöavtalet är intakt: ett regeringsunderlag som struntar blankt i oppositionens åsikter eftersom man redan har en majoritet.

Varningens finger – bland annat mitt – har höjts på många håll. Det har varslats om bristande finansiering (check), minskat fokus på jämställdhet och mångfald (check) och utökad granskning av innehållet (verkligen check).

Betänkandets största och kanske enda vinst är att SD inte fått gehör för önskemålet om ett smalare public service. Möjligen kan vi även fira att de hårdaste styrningarna som SD gissningsvis kastat in i förhandlingarna inte tog sig längre än så. Det blir inget krav på andel svensk musik som spelas i radio – än.

Oppositionen är kritisk till betänkandet, Tidöpartierna menar att det är “tramsigt att prata om en slakt”. Men döden kan se ut på olika sätt: den kan vara snabb och synlig eller långsam och diskret. Ett stort hugg, eller tusen små.

Och en slakt kan dels vara ekonomisk och dels gömma sig i besynnerliga skrivelser sprungna ur en anpassning efter ett public service-kritiskt parti. I mina ögon uppfylls båda kriterierna här.

Tidöpartierna föreslår visserligen en uppräkning, men enligt public service-bolagen är den för liten för att uppdraget ska kunna genomföras. Dessutom innebär förslagen om ökad granskning  kostnader om 2 miljoner årligen och minst 10 miljoner kronor över tillståndsperioden.

Det är uppenbart att den utvidgade granskningen är ett svar på högersidans, i synnerhet SD:s, ständiga kritik om bristande opartiskhet. 

Men det finns inget stöd för påståendet, vilket faktiskt framgår i betänkandet. Det är alltså en inbillning som ligger till grund för en ganska rejäl förändring. 

Enligt förslaget ska alla public service-publiceringar, i alla kanaler, omfattas. Kommittén förordar även en forskningsstudie för att “på ett övergripande och kunskapsinriktat sätt belysa villkoret om opartiskhet”. På ren svenska: “Vi hittade inte de bevis vi behövde, så nu skapar vi dem”. 

Den utökade granskningen påstås nödvändig för att tillgodose medborgarnas rätt till insyn. Brinner man för den saken kanske man ska börja med att fördöma SD-orkestrerade trollfabriker.

Kommittén föreslår också en begränsning av public service-företagens användning av externa plattformar som Youtube och Tiktok. De egna kanalerna ska prioriteras, annars gynnar man mediejättarna i onödan (tycker konkurrenter som TV4 och Viaplay). 

Å ena sidan betonar man public services viktiga roll i motverkandet av desinformation, å andra sidan vill man begränsa bolagens närvaro på de plattformar där sådant innehåll frodas. Motsägelsefullt? En smula.

(Är man konspiratoriskt lagd, eller bara inte bosatt under en sten, kan man tänka sig att SD inte direkt sörjer att trollfabrikerna får minskad konkurrens.)

Betänkandet föreslår en spegling av “hela befolkningen”, i stället för variationen i befolkningen. Det nationella perspektivet är högst närvarande: man pratar om svensk kontext och det svenska språket.

I debattartikeln Tidöpartierna skrev (DN 23/2-23) när utredningen sjösattes var man tydlig med vad det här egentligen handlar om: att public service ska anpassas efter SD:s krav. 

Legitimiteten skulle stärkas hos “dem som idag saknar förtroende för, eller inte har någon relation till, public service”. Alltså: SD-väljare.

Betänkandet är inte lika tydligt. Istället jobbar man på typiskt Tidövis med missvisande rubriker, kanske för att lura den som inte läser mer än så: “Hela vägen ner till netto noll”, “Ett hållbart mediestöd för hela landet”, och nu: 

“Ansvar och oberoende – public service i oroliga tider”. En ärligare titel? “Oansvarigt beroende (av SD) – public service i oroliga tider”.