Känslorna om upplevd säkerhet är en guldgruva för branschen, med oändliga möjligheter till expansion. Den hetaste politiska ursäkten är gängkriminaliteten, men åtgärderna påverkar tiotusentals invånare i en betydligt bredare kontext.
Övervakningskapitalismen är inte ny, och författare och forskare som Shoshana Zuboff har skrivit utförligt om inblandade intressen och det ekonomiska spelet bakom utvecklingen. Omatchad och lämnad utan kontroll så kommer övervakningen alltid att ha en auktoritär natur, där syftet aldrig är att informera eller lära, och med uppenbara inbyggda risker för övertramp och få gränser.
Ofta samarbetar det statliga våldsmonopolet med det privata. Teknikgiganten Amazon har avtal med lokala polisstationer runt om i världen för sina videodörrklockor och tillhörande övervakningssystem. Företag får lukrativa statliga kontrakt och kan ta del av myndigheters goodwill, medan polisen kan utöka övervakningen utan att göra egna satsningar på att bygga ut infrastrukturen. Och även i Sverige finns det täta kopplingar mellan polis och privata bolag.
Joakim Söderström är vd för bransch- och lobbyorganisationen Säkerhetsbranschen. Innan det var han polisens nationellt ansvariga för kameraövervakning. Hans fritidsintressen är böcker, sportskytte och aktieinvesteringar, och han har en månadslön på 137 000 kronor i månaden. I en intervju i Polistidningen säger han att samhällets efterfrågan på privat säkerhet bara kommer att öka, och det finns inget som tyder på att han är fel ute, snarare tvärtom. Den privata säkerhetsbranschen omsätter redan tre gånger så mycket som polisen, runt 90 miljarder kronor årligen, och anställer idag över 50 000 personer.
Den kanske största förändringen som skett inom kameraövervakning de senaste åren är att kameran inte längre behöver sitta fast på väggen, nu används också drönare med kamerautrustning för att täcka in större områden som Järva och Odenplan i Stockholmsområdet.
Polisens nationella kameraplattform samlar runt 500 fasta övervakningskameror i så kallat särskilda utsatta områden, och bara under 2020 installerades nya kameror i bland annat Eskilstuna, Örebro, Borås, Stockholm, Södertälje och Umeå.
Kameror används i gränsområden, vid demonstrationer och för trafiksäkerhetskontroller och de sitter monterade på både fordon och personer. I vissa fall används automatiska bildanalysverktyg, så som artificiell intelligens som känner igen ansikten, för att matcha misstänkta mot signalementregister och underlätta behandlingen av ett större bildmaterial.
Det sista är en knäckpunkt. Fler kameror betyder mer innehåll, och det är här som tech- och säkerhetsbolag oftast kommer in i bilden. Polismyndigheten har opinionsbildat för mer övervakning i flera år, och den privata säkerhetsbranschen har stämt in. När Joakim Söderström fortfarande var polisanställd sa han att "byråkratin sätter käppar i hjulen för polisen”.
Det övergripande syftet med kameraövervakningen ska vara att "förebygga, förhindra eller upptäcka" brott och att i efterhand kunna utreda eller lagföra. Det ska också bidra till en känsla av ökad trygghet lokalt, och vissa känner sig så klart tryggare av fler kameror.
Men i praktiken går inte balansgången mellan integritet och att förhindra brott, utan mellan integritet och att flytta på var brotten sker. Att flytta problemen är så klart betydligt mindre värdefullt än att kunna stoppa eller förebygga problemen, och utan ordentliga brottsförebyggande åtgärder blir expansionen konstant och övervakningen permanent. Gränsen mellan nytta och integritet har förskjutits rejält, till den grad att det senare knappt är en del av det offentliga samtalet om övervakning och statens makt.
Polisen är öppna med att deras övervakning står i konflikt med integritetsintresset, och kritiserade bland annat förslaget om att Integritetsskyddsmyndigheten skulle agera tillsynsmyndighet för beslut om att tillåta kameraövervakning. Politiken gav med sig och idag lämnar lagen helt över ansvaret för kameraövervakning till polisen själva.
Du kan inte lita på tekniken, och du kan inte lita på de som använder den. Verktygen riskerar också att användas för helt andra ändamål, med en nationalkonservativ regering och Jimmie Åkesson som justitieminister kan den statliga övervakningen användas för att kartlägga meningsmotståndare, trakassera utpekade grupper och på andra sätt agera demokratiskadligt. Det bästa sättet att se till att det aldrig sker är att inte ha infrastrukturen där från början.
Det här är såklart ett ämne med flera parallella narrativ. Just därför är det än mer viktigt att säkerhetslobbyns historia inte får stå oemotsagd eller vara den enda grunden för besluten om hur samhället ska formas. Det begränsade politiska motståndet mot övervakning i Sverige kommer nästan alltid ovanifrån, men frågan behöver ett socialt tryck underifrån där alla som bor, lever och organiserar sig i vanliga områden ställer tydliga krav på transparens, att privata säkerhetsbolag hålls borta och att integriteten alltid kommer att sättas före vinst.
Övervakning lyfts som trygghetens frontlinje, där allt du behöver göra för att bli tryggare är att acceptera lösningarna som föreslås från politiken, polis och privata bolag. Digitala övervakningssystem sätter enorm social kraft utanför det demokratiska ansvarsutkrävandet där du som medborgare mest förväntas följa med, och övervakningens lobbying passar perfekt in i den konservativa fantasin om brinnande arbetarklassområden.
Det kan inte vara okej att experimentera med integriteten i hopp om att kanske nån gång i framtiden landa i en lösning som fungerar, det går inte att pröva sig fram med rättigheter som insats. Sprillans ny forskning vid Göteborgs Universitet ska studera individens privatliv kontra polisens ansvar och det ska bli spännande att följa det resultatet.
Idag finns det ingen lösning som kombinerar digital övervakning med ett fullgott skydd för integriteten. Det är inte en överdrift, och att fortsätta tåga fram som idag innebär en fortsatt nedvärdering av hur viktig din rätt till personlig integritet är i förhållande till statliga och privata aktörers maktutövning och kontroll.