Är det dags att säga hejdå till nationerna? Kommer världen ha 1000 stater om tjugo år istället för några hundra? Ja, kanske.
Staterna i form av nationer är idag betydligt mindre intressanta. De nationella identiteterna blir allt svagare eftersom de från början varit ett påfund uppifrån. Det fanns ingen ”jugoslavisk kultur” lika lite som det finns en ”nederländsk”. Och konstruerade stater i Afrika, skapade med linjaler när kolonisatörerna skulle tvingas acceptera självständighet, har allt mindre legitimitet i vardagen. Människor behöver stater för att man behöver gemensam trygghet. Nationerna är ju ett slags kompromisser för de som bor där. Man accepterar en statlig makt för att få något tillbaka. När den makten bara tvingas på en krävs diktatur för att hålla samman nationen. Vid minskad levnadsstandard är det därför nationen som först börjar falla samman. Det kan ske snabbt och oblodigt som när Tjeckien och Slovakien delades upp. Eller om Skottland ”lämnar” Storbritannien. Men också genom förstörande inbördeskrig när andra stater lägger sig i. Ukraina är det senaste exemplet.

Separatism, oberoende om det handlar om Katalonien eller Donetsk är ett självförsvar som inte fungerar, små nationer kommer få ännu svårare att ge medborgarna de möjligheter och den trygghet de vill se. De ekonomiska krafter som gör nationerna svagare är ju avreglerade övernationella kapital, det är globala finansmarknader som piskar politiken, inte andra nationer eller andra ”folk”. Samtidigt är det svårt att förstå vidden av teknikens under, att jag idag kan prata med en kollega i Kina och prata detaljer kring en solcellslampa på jämlik nivå ögonblickligen via datorn, är en skillnad mot min barndom som kommer förändra mycket mer än vad vi förstår. Kulturen kommer alltid långt efter de ekonomiska och sociala förändringarna. Liksom politiken. Först händer stora saker. Sen börjar vi titta oss omkring och fråga ”vad har hänt”?

Det finns naturligtvis separatism i Sverige också. Det beror på att nationen dras sönder ekonomiskt alltmer. Varför ska boende i Norrland betala mer i kommunalskatt än de i Stockholm, samtidigt som man får mindre för pengarna? Sämre vård, sämre omsorg, sämre kommunikationer och mindre investeringar? Det är inte konstigt om separatism i form av råvarorna i norr ”tillhör oss som bor i norr” uppstår. Det kostar 10 öre att producera norrländsk vatten el, varför ska då norrlänningen betala 35 öre? Det är ungefär lika självklar logik som att en som bor nära ett vindkraftverk självklart ska ha del i billigare el på grund av besväret.
Mest faller nationerna när den gemensamma finansieringen av ett rättvist samhälle krackelerar och då krackelerar också alla ”ge och ta”-system.
Nej, vi är inte där än. Men visst kan separatism bli en svensk sång också.
Det finns egentligen bara två botemedel mot den maktlöshet som skapas av nationer som inte fungerar. Fredlig separatism, att man faktiskt gemensamt bestämmer vad man måste bestämma gemensamt. Federationer är faktiskt ingen dum idé.
Men de löser inte den ekonomiska maktlösheten hos de som har det sämre jämfört med en liten global elit som seglar iväg. Federalism fungerar bara om den handlar om gemensam politisk och facklig kamp. Det senare är kanske viktigast, först den dagen tyska och svenska arbetare slåss tillsammans mot arbetsgivarna kommer underläget att minska. Och ingen har väl tänkt att feminism skulle göra halt vid en viss nationsgräns? Eller ta ett beslut som planerna på ett finskt kärnkraftverk mittemot Umeå. Om det ska stoppas krävs aktivism i hela norr, i Finland och Norrland, det går inte att ta hänsyn till nationsgränsen när någon sätter upp något som faktiskt påverkar alla.

Vi lever i nationer som globalisering och teknik gör alltmer ointressanta. Lokal fungerande ekonomi är viktigare för kommuninvånaren än riksbankens försvar av ”svensk valuta”. Global miljörörelse viktigare för vår framtid än Energimyndighetens utredning. Att nationerna blir svagare kommer naturligtvis också föda nationalism. Men den har ingen chans om federalism och samarbete blir socialisters svar. Den är passé, det har redan hänt, det är bara vi som lever nu som ännu inte sett vad som rör sig under våra fötter. Nationerna flyttar på sig. Smälter bort. Ja, kanske.