Cecilia Verdinelli: Sänkt arbetstid är inte ett massförstörelsevapen

Om generationer hade olika valspråk skulle den ironiska generationens förmodligen vara ”intresseklubben antecknar”. Jag tillhör sagda generation, frasen var tyvärr en av de vanligaste under min högstadietid, för extra tykenhet kunde man lägga till ”… så pennan glöder” med käften drypande av sarkasm. Jag behövde inte mogna så värst mycket innan jag insåg att ironi bör vara mer elegant än så och att ”intresseklubben antecknar” mest bara är elakt och nedtryckande. Det finns ingen situation där frasen är användbar — med ett fåtal undantag.

De senaste månaderna har frågan om arbetstidsförkortning rest sig likt en stapplande zombie från sin grav. På kort tid har det skett flera betydelsefulla utspel. Dels har en socialdemokratisk arbetsgrupp under ledning av Annika Strandhäll föreslagit att Socialdemokraterna borde driva frågan, dels har LO – under ledning av den radikale ordförande som organisationen fick genom en ödets nyck (tack, Ultima Thule!) – beslutat driva frågan och slutligen har den pågående vårdstrejken satt ljus på den. 

En debatt har startat. Svenskt näringsliv och Timbro har gjort sina utspel. Arbetstidsförkortning, menar de, skulle vara skadligt för Sverige. Mer än skadligt. I vissa utspel har det låtit närmast apokalyptiskt, som om sänkt arbetstid är ett slags massförstörelsevapen som skulle lämna efter sig intet mer än de rykande ruinerna av ett välfärdsland. Senast ut att larmropa var finansminister Elisabeth Svantesson i en färsk intervju i DN. Hennes ståndpunkt kan sammanfattas såhär: Vi har inte råd. Sverige skulle bli fattigare och det går inte an, ty ”vi har ett gemensamt ansvar för att bygga Sverige både tryggare och rikare”. 

Man kan invända att våra grannländer har genomfört sänkning av normalarbetstiden bevisligen utan katastrofer. Man kan invända att vi sett ackumulerade produktivitetsökningar under ett helt halvsekel utan att justera arbetstiden, och att det verkar lite huvudlöst. Men poängen är att varken larmropen eller invändningarna är relevanta när det ekonomiska intresset talar. 

Om du frågar näringslivet och dess politiska gren om de är beredda att göra avkall på en andel av sin vinst så att löntagarna kan få några timmar extra i veckan att vila ut, och kanske få några månader extra liv i slutändan tack vare det, är deras svar nej. Det ligger inte i deras intresse, kommer aldrig att ligga i deras intresse, och det är meningslöst att bli upprörd över den saken. Detta ”nej” innehåller därför ingen som helst information. Frågan ”Vad tycker Svantesson om arbetstidsförkortning?” är lika ointressant som frågan ”Vad anser sportbilsägare om hastighetsbegränsningar?” eller ”Tycker treåringar att det är viktigt att vinna?”.

Moderaterna brukar vilja försvara individens ekonomiska frihet gentemot det allmänna och talar gärna om skatter i termer av ”bojor” eller – om moderaten ifråga är ung och glödande – till och med ”stöld”. Det blir därför talande när Svantesson plötsligt hänvisar till ett slags plikt och ansvar att med sin livstid ”bygga Sverige rikt”. Synd bara att detta kollektiva ansvar som Svantesson fått en uppenbarelse om tycks innebära att barnmorskor och dialyssköterskor ska offra sin tid och sina kroppar snarare än att banker och finansfamiljer ska behöva riskera att bidra med en del av sina förmögenheter.

Jag säger inte att det inte kan finnas relevanta invändningar mot arbetstidsförkortning. Det kan det göra. Men dessa kan aldrig komma från de som gör en vinst på löntagarnas arbete. Så när näringslivet och dess väpnare förklarar för oss varför arbetstidsförkortning är en så synnerligen dålig och farlig idé är det faktiskt på sin plats att svara: ”Jaha, intresseklubben antecknar. Så pennan glöder.”