Men individens våndan över räkningar och stigande livskostnader är så olika idag att vi i Sverige bor liksom på olika planeter.

Patrik Lundbergs krönika i DN för någon vecka sedan dröjer sig kvar i mig, för den är så talande i hela sin absurditet. Han berättar om Nina Larsson i Örebro. Patrik besökte henne för ett år sedan, då hon var ensamstående med en dotter i gymnasieåldern och en av Sveriges cirka 180 000 sjukskrivna personer. Ekonomiskt gick hon minus varje månad.

Nu har de kontakt igen och för Patrik berättar Nina att den ekonomiska situationen blivit – ännu sämre. Eftersom dottern har tagit studenten får hon inte längre bostadsbidrag. När räkningarna är betalda har Nina 1 530 kronor, till mat, mediciner och hygienartiklar. Hon kokar buljong till lunch och ransonerar toalettpappret.

Jag har själv genomåren intervjuat flera långtidssjuk­skrivna. En röd tråd har varit skam.

Skammen över att inte kunna försörja sig, skammen över att inte kunna delta i vänners sociala aktiviteter, för allting kostar, skammen över de slitna kläderna, skammen över att inte ha råd att planera ekonomin. ”Det är dyrt att vara fattig” minns jag att Maria sammanfattade, när hon gav exempel, som att tvingas köpa enkelbiljett i kollektivtrafiken istället för månadskort.

På den andra planeten i samma land lever ägarklassen gott, den betalar minst skatt av alla. Håll i minnet att de senaste tio åren har 61,5 procent av all förmögenhet som genererats i Sverige tillfallit den rikaste 1 procenten – inget har gått till de fattigaste 50 procenten.

Gott lever även stora delar av medelklassen, som åtnjuter ränteavdrag i kombination med hög brytpunkt för statlig skatt, och där statistiken visar ett robust ekonomiskt utrymme att flyga på semestern – samtidigt som världen brinner och klimatkrisen tvingar människor som överlever att evakuera sina hem.

Minsta barn borde kunna förstå att två saker måste stå högst på den ekonomiska politikens agenda just nu: Hejda klimatkrisen och förändra fördelningspolitiken.

Men det är inte vad vi kan vänta oss av den kommande budgetpropositionen. Att sänka skatter är moderat kärnpolitik, det vet vi. Vid sidan av ”hårdare tag” är det partiets livsluft. Samarbetspartierna har andra käpphästar: SD vill göra det billigare att köra fossildrivna bilar, L vill satsa på skolan och KD på vården. Det pågår en dragkamp mellan partierna. Men att vi får se både ytterligare ett jobbskatteavdrag och en höjd brytpunkt för statlig skatt är en kvalificerad gissning. DN sätter rubriken ”Nu väntar miljardregn för Sveriges höginkomsttagare” när de analyserar den kommande budgetpropositionen. Och, som alltid, hänvisar artikeln till Konjunkturinstitutets bedömning av vilket ”reformutrymme” som finns.

Trots att jag är vänster har jag inget principiellt emot skattesänkningar. Jag önskar mig en röd skatteväxling där lågavlönade betalar mindre och högavlönade mer – och där kapitalinkomster beskattas lika som lön. Jag önskar däremot att arvs- och förmögenhetsskatterna återinförs.

Men inte för att skatterna behövs för en ”budgetbalans” utifrån ett givet ”reformutrymme”, utan för att vi ska slippa leva på olika planeter. Svenska staten behöver inte ta in skatt för att spendera. Den har råd med både satsningar på skola, vård och sjukförsäkringsnivåer det går att leva ett värdigt liv på – oavsett skattekvoter.

Sätt Nina, Maria och alla andra som lever under existensminimum i första rummet, åtgärda den klimatkris som leder oss mot undergång och inse att vi inte kan krossa gängkriminaliteten utan rejäla satsningar på skola och socialtjänst.