Debatten om ”slutförvar” har helt kommit att handla om olika barriärer som ska skydda allt liv från strålning. Nog så viktigt, men det är ju samtidigt bisarrt. Att ens låtsas begripa hur koppar, lera och berg påverkas under 100 000 år är fånigt och krystat. Hur kommer berggrunden att se ut efter nästa istid? Vilka varelser kommer att bosätta sig vid Forsmark efter nästa istid? Troligen inte ättlingar till oss som bor i Sverige nu. 

Vilka värdesystem kommer att om ens 100 år – för att inte tala om 1 000 år – ha ett avgörande inflytande över hur dagens svenska avfall kommer att hanteras? 

Vi vet inte ett skit i själva verket. Ändå hanterar vi avfallet som om vi visste något, hela kärnkraftscykeln grundas på denna uppfattning som förmodligen alla inser är på låtsas. Var och en vet ju att vi ingenting vet. Men omoralen är så enorm att vi hellre bedrar oss själva.

Jag har några anteckning från ett seminarium – om kärnavfall och etik – som hölls i slutet av 80-talet.  En av talarna var biskop Martin Lönnebo. Han ska enligt mina anteckningar sagt: 

”Stor skuld, som är svår eller omöjlig att gottgöra brukar man söka att bortförklara. Det är den enklaste metoden.”

Han menade att gottgörelse borde vara avklarad innan absolution (syndens förlåtelse) kan ges. Som icke-troende ansåg jag det vara värt att anteckna.

Engagemanget för följder av politiska beslut avtar uppenbarligen med tidsavståndet. När jag engagerade mig politiskt så hade jag föreställningen att långsiktighet handlar om tusentals, eller åtminstone hundratals, år. När jag hamnade i politiken och började läsa beslutsunderlag så förstod jag att långsiktighet i den världen snarare handlade om en mandatperiod, möjligen två. 

Nu har vi avfallet och paniken är uppenbar och orden om att ”bästa metod ska användas” för att på ”bästa plats” slutförvara kärnavfallet ”helt säkert” är bara smink. Det är meningslösa ord med tanke på tidsperspektiv som innefattar istider, förändrad artsammansättning och förändrade värderingar.

I själva verket är det så att den grundläggande principen för kärnkraftens hantering bygger på en orimlighet. Principen har formulerats så här: ”Inga bördor ska överflyttas på kommande generationer.” Detta omfattar också att ”ekonomiska medel” ska ställas till förfogande för hela den ”slutgiltiga hanteringen”, allt enligt det som blev kärntekniklagen. Smink!

Etik? Moral? Hur mycket ska vi låtsas? 

En del vill att vi ska låtsas att vi har hittat ett ”slutförvar” – till och med begreppet är ju nonsens.

När högerblocket nu står på barrikaderna med plakat för att tvinga fram beslut om ”slutförvar” så är det stilenligt för de som ideologiskt vilar på egoismens evangelium. Vi som nu lever ska ta för oss på kommande generationers bekostnad. När högerblocket vill etikettera kärnkraft som ”hållbar” bygger det på samma nu-generation-egoism. En gång i tiden hävdade Kristdemokraterna att kärnkraften var ett hot mot skapelsen… men det var innan det partiet ansåg girighet och mångleri vara guds gåva. 

Vad var det han sa? Biskopen. Jo: ”Stor skuld, som är svår eller omöjlig att gottgöra brukar man söka att bortförklara. Det är den enklaste metoden.”  Han menade också att gottgörelse borde vara avklarad innan absolution kan ges. Som icke-troende ansåg jag det vara värt att anteckna. I versaler.