Varje morgon när man vaknar – att Washington ligger sex timmar efter oss innebär ju att vi serveras katastrofer till frukost – är overklighetskänslan ett faktum.
Jag har inte ens druckit upp mitt morgonkaffe när senaste nytt från det vita dårhuset når mig. Dag efter dag: samma sak.
Kaffe och katastrof, kaffe och katastrof, kaffe och katastrof.
Men i Sverige pratar vi inte om katastrofer när vi pratar om USA, åtminstone inte i regeringen. Där pågår ansträngningen för fullt för att upprätthålla bilden av att allt är som vanligt, att den svensk-amerikanska relationen är intakt.
Varningssignaler ignoreras, oönskade frekvenser filtreras bort.
Jag antar att det delvis handlar om förnekelse – att man inte vill eller vågar tro på att det som sker är på riktigt – men jag tror också att det finns en uträknad strategi med i bilden, en som är typisk för Tidöregeringen.
Det handlar om att ge sken av att allt är under kontroll, utan att faktiskt vidta de åtgärder som verkligheten kräver. Det är en sorts falsk optimism, ett falskt lugn: man använder orden som lösning i stället för som beskrivning av de verkliga lösningarna.
När regeringen pratar om Trump – och Ukraina, Europas säkerhet, Nato och så vidare – är känslan oroväckande mycket ”Lilla Aktuellt”, vilket är en jättebra känsla om man är ett barn som ser på ”Lilla Aktuellt”, men kanske inte för vuxna som försöker få grepp om läget och regeringens hantering av det.
Jag undrar var gränsen går, hur mycket vi är beredda att stå ut med innan tonen blir en annan.
Det vi behöver nu, och det som faktiskt gör att människor känner sig trygga, är krisinsikt – och ledare som vågar tala klarspråk om det elände vi befinner oss i. För att föregå med gott exempel: ledare som säger att det regnar när det regnar och som går och hämtar ett paraply – inte ledare som säger ”oroa er inte” och låter taket rasa in.
Retoriken i säkerhetsfrågan liknar den i klimatfrågan: det är locket på, tystade protester, ett fejkat lugn och en plågsam feghet. Och jag undrar var gränsen går, hur mycket vi är beredda att stå ut med innan tonen blir en annan.
Inget tyder på att regeringen kommer att vakna upp ur den blåvitröda psykosen. Det är ju så mycket värde som står på spel – nämligen regeringens ego, den grandiosa självbilden.
Nato-inträdet. DCA-underskriften. Ulf Kristersson som landsfader. De många talen om ordning och reda, och de minst lika många talen om Sveriges goda relation med USA.
”Nato är ett tomt skal”, säger tidigare utrikesministern Carl Bildt (M) i SVT:s Utrikesbyrån. Han är avsevärt mer rak och ärlig än partikamraterna Maria Malmer Stenergard, utrikesminister, och Ulf Kristersson, statsminister. Ingen av dem har varit i närheten av att göra ett sådant uttalande.
Malmer Stenergard säger att hon fortsatt litar på USA som en allierad. Ulf Kristersson har bara i vaga ordalag kommenterat det senaste (i skrivande stund – det är bara timmar till nästa frukostkatastrof) utspelet från Donald Trump, nämligen att stoppa allt militärt stöd till Ukraina. ”Det är allvarligt om det stämmer”, var hans första kommentar. Därefter: ”USA fattar amerikanska beslut, det har vi respekt för”.
Fasaden kommer att upprätthållas in i det sista.
De kommer fortsatt att vägra erkänna att det inte är någon ordning vare sig innanför eller utanför Sveriges gränser. Fasaden kommer att upprätthållas in i det sista. Men till slut rämnar den ju. Frågan är bara om det sker när det är för sent eller när vi fortfarande har möjlighet att påverka.
DCA-avtalet – som initierades av den tidigare regeringen, ska nämnas – signerades av regeringen utan folklig debatt och förankring. Varningssignalerna som ignorerades handlade till stor del om det som nu blivit verklighet: Donald Trump som narcissistisk och nyckfull ledare för ett sargat USA.
Nu har Trump direkt inflytande över 17 militärbaser i Sverige. Pål Wrange, professor i folkrätt, säger till Expressen: ”Jag kan tänka mig värsta scenarier då man skulle använda de svenska anläggningarna för aktiviteter som strider mot svenska intressen.”
Men vi litar väl fortfarande på USA, eller?
Regeringen håller som sagt hårt i fantasin om USA som en pålitlig kompis. De kommer antagligen att göra det in i det sista. Och längs vägen mot undergången kommer de att stå, de hånfulla USA-vännerna som entusiastiskt kampanjade för Nato och DCA, och säga att vi överdrev.
Slutet kommer kanske inte idag eller imorgon. Men det kommer alldeles säkert att serveras till frukost.
