Före jul kommer julhandeln, likadan varje år och bara ännu större, mer glittrande, mer sirapssjungande än någonsin tidigare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Julhandelns ständiga rekord visar att marknaden är i högform, säger ekonomerna. Himmel och jord må brinna i Aleppo och Mosul. Men julhandeln säger att allt är bra hemma hos oss. Tillväxten tillväxer.
Julhandeln får mig att tänka på Karl Marx. Han präglade ordet ”varufetischism”. En fetisch är ett livlöst föremål som man i vissa kulturer dyrkar som om det vore levande. I kapitalismen utvecklas en alldeles särskild vanföreställning, säger Marx. Det ser ut som om varorna vore levande medan människorna – de som verkligen agerar och producerar – ter sig som bihang. Sådan är varufetischismen.
På Marx tid hade ordet ”marknad” ännu inte fått samma mystiska klang som under de senaste årtiondena. Så blev det inte förrän den nya Manchesterliberalismen, nyliberalismen eller vad man vill kalla den, hade gått segrande fram. Då blev marknaden ett eget gåtfullt väsen. I varje nyhetssändning rapporterades det om hur marknaden mådde. Den blev irriterad, den blev orolig, den mådde bättre.
Så har det fortsatt. Marknaden är den enda gudom som det extremkapitalistiska samhället erkänner. Frågan som oroliga ekonomer ständigt ställer sig är hur marknaden ska reagera på det ena eller andra. Med spetsade öron lyssnar de till marknadens signaler.
Men är marknaden inte vi alla? Det var den naiva fråga som många politiker ställde sig sedan det blivit möjligt för var och en att spekulera med sina pensionspengar. Dock, det var inte vårt eget val att pensionen skulle falla i den levande guden Marknadens händer! Det var våra valda politiker som kommenderade dem dit.
I den väldiga världsvida marknaden spelar våra egna små pengar en försumbar roll. Fondförvaltarna är tyngre aktörer; men dem kan vi bara påverka genom att i protest flytta pengarna till en annan fond. Det är en hopplös verksamhet. Det visar sig att vi – en majoritet – som inte har valt någon fond alls har gjort det bästa valet genom vårt icke-val. Tänk alla de arma satar som har förspillt en del av sitt enda korta människoliv på att kasta sina pengar än hit, än dit, allt efter hur vinden blåser!
Marknaden är ingen demokrati. Den fattige har ingen röst alls. Miljardären är en tung aktör, storföretagen ännu tyngre och de största bankerna tyngst av alla.
Den härskande ideologin gör allt för att dölja det enkla, självklara faktum att en extrem marknadsekonomi gör de flesta av oss maktlösa. Den intalar oss att den valfrihet som erbjuds oss gör oss så fria som vi någonsin kan bli. Vi kan välja pensionsfond, elleverantör, telefonbolag, sjukvård och skola efter eget skön. Vi kan frossa i julhandelns överflöd så långt våra pengar räcker. Vad mer kan vi begära?
Det är en farlig inställning. Den skapar en hjälplöshet hos dem som drabbas av marknadens nycker. Se bara hur det har gått i USA. Bönder och arbetare och småborgare som har sett sina resurser (i ordets alla innebörder) krympa har röstat fram en virrig och okunnig miljardär till president. Denne miljardär visar sig förslagen nog när han väljer sin regering. En hoper andra miljardärer plus en och annan maläten general!
Resultatet blir en alldeles orimlig koncentration av makt.
Vart ska nu alla de vilseförda Trump-väljarna ta vägen?
I Sverige röstar de missnöjda på Sverigedemokraterna. Det är också ett förvirrat val. Så snart det kommer till andra frågor än invandring visar sig Jimmie Åkessons parti bara vara en kopia av Moderaterna.
Vad ska vi göra då? Ett första steg är att beröva Marknaden dess sken av gudomlighet. Den extrema marknaden är ojämlikhetens paradis. Redan den insikten är en första början till en förändring.
