Och det borde även den göteborgsallians som fört sonderande samtal med Demokraterna, borgerliga partier emellan, göra. Chanserna att detta kommer ske är dock minimala.

I arbetsdelningen mellan att göra stor skillnad mellan människor, och då särskilt vilka människors oro som förtjänar att tas på allvar, respektive vilka som ska ta avstånd från odemokratiska metoder, faller traditionellt den andra uppgiften på vänstern. Trots att både världen och historien är strösslad av massdöd kopplade till högerregimer.

Ryggmärgsreflexen är så stark att många organisationer inte ville manifestera på Heden mot nazismen förra året, utan valde att ställa sig vid Gustav Adolfs torg dagen innan. Man befarade att associeras med ”vänstern” och avstod därför från att bidra till den breda folkliga succé som manifestationen blev. Givetvis står det var och en fritt att ta avstånd bäst man vill, men det blir lite magstarkt när politiska aktörer och organisationer som gärna påtalar hur alla till vänster om Socialdemokraterna är extremister, själva står halvredo att ta fan i båten, men smussla våldet under radarn.

I arbetsanteckningarna från det möte där en företrädare för Demokraterna eftersökt källor framgår även att de tjänstemän som vanligtvis bistår politikerna upplever Demokraternas företrädare som så aggressiva att de utgör ett arbetsmiljöproblem. Det är alltså partiet som alliansen sökt samarbete med, ”borgerliga partier emellan”.

Även sabotagen mot Västlänken möts av en dånande tystnad, inte minst från Demokraterna. Hittills har Trafikverket tvingats göra 20 polisanmälningar gällande drygt 50 incidenter, och den 18 september rapporterade GT att någon trängt in på ett arbetsområde och skurit i skyddsselar som använts vid arbeten på hög höjd. ”Det utgör ju en fara för livet”, kommenterar Bo Larsson, projektchef på Trafikverket för Västlänken. (SVT Väst 20180918)

Och förra veckan rapporterades om ett fall av misshandel – där en person fysiskt gett sig på en av dem som jobbar med att flytta träd inför Västlänken.

Hot, trakasserier, spottloskor och hatmejl utmärker protesterna mot Västlänken. Från Trafikverkets håll har man upplevt ett eskalerande klimat, där stämningen i sociala medier varit hätsk, för att sedan manifesteras alltmer konkret mot verkets personal och entreprenörer.

– Nu är det nog. Vi har hamnat i en situation som är oacceptabel för våra medarbetare där man utsätts för hot, trakasserier, där man förstör säkerhetsutrustning och nu senast att en person har blivit misshandlad, säger Lena Erixon, generaldirektör vid Trafikverket. (SVT Väst 20181023)

En välvillig tolkning vore att Demokraterna är okunniga om vilka stämningar de piskar upp, vilka som får ta konsekvenserna av det och hur man hanterar det. En mindre välvillig är att man inte bryr sig särskilt mycket och hoppas kunna vifta bort det på samma sätt som man viftat bort jävsituationer för partikollegor, struntat i meddelarförbudet samt ignorerat all rationell argumentation kring Västlänken.

Om företrädare för ett vänsterorienterat parti agerat såhär hade huvuden krävts på fat. Men här har allianspartierna hoppats på ett samarbete, och ingen verkar särskilt intresserad av att freda stadens arbetare från att bli misshandlade och spottade på när de försöker utföra sitt jobb.

Den dubbla standarden vet inga gränser, vilket utgör en livsfarlig utveckling. Det får mig att ompröva min egen ganska ointresserade hållning inför Västlänken, för det anstår inte en stad som Göteborg att bete sig såhär mot arbetande människor som verkar för någonting som förvisso kan debatteras, men som ändå har den uttalade ambitionen att förbättra för staden som helhet.

Det är möjligt att jag inte förstår den folkliga omfattningen i motståndet, men ingen som pratar vitt och brett om extremism, ordning på gatorna och hårda tag mot kriminalitet, har längre någon trovärdighet om det kan betraktas som egensinniga bagateller att förstöra livsviktig skyddsutrustning för arbetare, spotta på arbetare, hota arbetare eller misshandla arbetare. Här når det ”folkliga” i Västlänkenmotståndet vägs ände. Metoderna är både rättsvidriga och antidemokratiska, och visar framför allt på ett oerhört förakt för arbetande människor. Breda och folkliga protester ser inte ut så här.

Demokraterna, som främst attraherar borgerliga väljare och ivrigt hejas på av resursstarka grupper, spelar högt på sin folkliga legitimitet. Den kan lätt förloras om man väljer att se mellan fingrarna med egna och sympatisörers överträdelser, framför allt mot människor som försöker utföra sina jobb. Det är en oro man borde ta på allvar.

Men å andra sidan ligger intet nytt i att tillåta sig själv större friheter och samtidigt kräva hårdare straff och övervakning av alla andra, som inte är lika lyckligt ekonomiskt lottade.