På 1970-talet deltog jag i striden mot flygbesprutningar med bekämpningsmedlet hormoslyr mot björk i skogen − en strid där miljörörelse och lokalbefolkningar bokstavligen krokade arm och vann! Kan en sådan koalition vara en väg fram för skogsbruket också idag?
Miljömålsberedningens förslag om skogens klimatnytta och den biologiska mångfalden hann inte ens göras färdigt innan det stod klart att den lyckas göra alla sidor upprörda.
Miljörörelsen kritiserar bland annat att förslagen bara kommer att skydda en bråkdel av naturskogen och att subventionerad skogsgödsling kommer att skada den biologiska mångfalden. Skogsägare, skogs- och biobränsleindustrin menar att beredningen fokuserar för mycket på att lagra kol i skogen när vi borde använda skogen för att ersätta fossila material. Enligt Skogsindustriernas beräkningar skulle förslagen minska antalet arbetstillfällen med 7 000 och innebära att 6,5 procent av industrins virkesförsörjning försvinner. Det finns dock en hel del förslag som få verkar vara emot, exempelvis det utökade stödet till återställande av våtmarker.
Tyvärr har många, också i miljörörelsen, gått i fällan att reducera skogsdebatten till en fråga om kolbindning, som en hävstång för mer miljöhänsyn i skogsbruket. Men det är en tvivelaktig strategi. När alltmer forskning visar att norra Europas skogar inte längre binder så mycket kol som man räknat med kan detta ensidiga fokus snabbt slå tillbaks. I grund och botten är betoningen på kolbindning bara en fortsättning på ett exploaterande synsätt: Istället för att skogen ska skapa ekonomisk tillväxt genom att producera pappersmassa och virke, ska den nu binda kol så att ”vi” kan fortsätta bränna fossila bränslen.
Skogen kan inte göra allt och kan inte göra alla nöjda, det finns mängder av målkonflikter. Biologisk mångfald, kolbindning och virkesproduktion är tre huvudintressen, men skogen används också för exempelvis rekreation, jakt, renbete, bär- och svampplockning. Vill man maximera en nytta får andra stryka på foten. Utöver det har skogar ett egenvärde alldeles oavsett vilka nyttor vi människor ser.
En del av miljömålsberedningens förslag visar hur fel det blir när mål på ett område ska uppnås utan att man tar hänsyn till effekterna på andra områden. Att staten ska subventionera skogsgödsling påstås öka kolinlagringen men syftar sannolikt egentligen till att kompensera för bortfallet av virke som uppstår genom de andra förslagen. Skogsgödsling är definitivt inte bra för den biologiska mångfalden. Det är också negativt ur ett klimatperspektiv eftersom framställningen av konstgödsel orsakar mycket stora växthusgasutsläpp. Dessa bokförs dock inte i skogsbruket och inte ens i Sverige eftersom utsläppen sker någon annanstans.
Ännu tokigare blir det när man ska försöka klämma in skogsbruk som sträcker sig över generationer i kortsiktiga klimatmål – som med förslaget att senarelägga avverkningar fem eller 20 år. Effekten av detta är försumbar på sikt. Det är bara ett desperat försök att klara mål för 2030 respektive 2045. Det är dock inte ens säkert att det ger någon kortsiktig effekt eftersom risken är att man avverkar någon annanstans. Som skogsägare har jag svårt att klaga på förslaget eftersom vi kommer att få en betydande ersättning för att spara skog som vi ändå inte hade tänkt avverka.
I grund och botten handlar det mesta om vems intressen som ska tillgodoses och vem som har makt över skogen. Alldeles för lite av debatten handlar om det och alldeles för mycket handlar om detaljer där olika intressen försöker påtala att just det de vill är för det allmännas bästa.
Skogen borde i första hand ses som en allmänning, precis som sjöar och floder. Det vore därför önskvärt att en större del av skogen i Sverige ägdes och förvaltades lokalt, istället för av storskogsägare eller staten. En sådan skogsreform skulle kunna ge en helt annan dynamik i utvecklingen av skogsbruket. Det skulle inte trolla bort målkonflikter men det skulle öka chansen att lokalbefolkningar, skogsbrukare och miljörörelse ska kunna kroka arm igen.
