Hennes tal på ultrakonservativa konferensen CPAC var bland det värsta jag sett.
Hon är skogstokig.
Och övertygad extremist.
Allt i en sensationellt osmaklig, odiskutabelt farlig kombination.
Marjorie Taylor Greene är den sortens politiker vars retorik kan få folk mördade.
Tror hon på teorin om ett orkestrerat folkutbyte?
Gissa om hon gör.
”Joe Bidens fem miljoner illegala utlänningar är på väg att ersätta dig, ersätta ditt jobb och ersätta dina barn i skolan och, från hela världen, ersätter de också din kultur. Det är inte bra för Amerika”, sa hon i höstas på ett Trump-rally.
Richard Jomshof ler bejakande under sin historiskt belastade synthlugg.
Vilket för oss till ämnet för denna ledare.
Högerextremister.
Hur man kan granska och intervjua dem.
Hur man absolut inte kan göra.
Journalistiken står inför en ny utmaning.
En grupp politiker som ut i varje nervknippe föraktar journalistikens frågor, dess uppdrag, hela den demokratiska konstruktionen att fria medier i allmänhetens intresse prövar maktens åsikter och metoder.
En grupp politiker som parallellt vet att utnyttja traditionella medier för att kommunicera ut diverse oanständiga budskap.
Det komplicerar saker och ting.
Som när Dagens ETC strax före jul undersökte hur Sverigedemokraterna aktivt nätverkar med profilerade högerextremisten Matthew Tyrmand, som av vissa kallas ny Steve Bannon. Vi ville fråga partiet varför han bjudits in till riksdagen av ledamoten Tobias Andersson och varför han syns på selfies med bland andra Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson.
”Tobias (Andersson) och Matthew (Tyrmand) brukar spela vattenpolo tillsammans. Matthew var inbjuden att visa sin nya teknik för frikast, vilken tydligen ska vara riktigt grym”, svarade pressavdelningen.
Eller som när vi ville reda ut varför högsta ledningen styr en hemlig trollfabrik som bland annat piskar upp hat mot unga klimataktivister.
Inget svar alls.
Men om intervju faktiskt är möjlig, hur ska man som journalist förhålla sig till detta förakt, till deras fallenhet att desinformera helt hämningslöst? Det är inte enkelt.
Jag kan tycka att vi lyckas exempelvis när vår reporter Karin Holmberg intervjuar Martin Kinnunen om SD:s obefintliga klimatpolitik. Den artikeln är klargörande. Mycket för att den som ställer frågorna har kapacitet att i realtid avgöra substans i svaren och därefter ställa nödvändiga följdfrågorna. Kunskap som ingångsvärde, konsekvent och kliniskt genomfört. Så även när Olof Klugman intervjuar Elsa Widding.
Andra gånger har det gått sämre. Men förhoppningsvis galaxer från de direkt katastrofala resultat som allt för ofta dyker upp, som en konsekvens av att journalisten handskas med ytterhögerns politiker som vore de normala folkvalda och inte aktörer vars syfte är att uppnå maximal polarisering och att förstärka konflikten med medier – ”nationens fiender”, enligt Linus Bylund – utanför den egna sfären.
Nu senast visade veteranen Lesley Stahl på sömniga men vanligtvis stabila institutionen 60 minutes hur man hamnar på botten av en fallgrop. Söndagens långintervju med Marjorie Taylor Greene blev verkligen inte bra.
”Tack för ingenting!” skriver sajten Jezebel:
Att göra en genomskärande intervju är en sak. Att ge en plattform är något annat. Stahl tror sig åstadkomma det tidigare men orsakar i själva verket det senare.
”Demokrater, demokrater stöder, till och med Joe Biden, presidenten själv, stöder att barn sexualiseras och genomgår transoperationer. Att sexualisera barn är vad pedofiler gör mot barn”, säger Taylor Greene.
”Wow. Okej”, svarar en häpen Stahl.
Sedan tittas det på familjefoton.
Stahl rubbar för några sekunder ändå Taylor Greene när det kommer till skolskjutningen i Parkland som hon uppenbarligen har ansett och nog fortfarande anser är false flag, alltså arrangerad. Taylor Greene ställs mot vad hon själv uttryckt i sociala medier.
Hon går till motattack:
”Har du faktakollat alla mina påståenden från dagis? Och på college? Jag har betalat min skatt, och aldrig brutit mot en lag, men jag fick jag några fortkörningsböter. Behöver vi prata om dem också?”
Stahl: ”Well…”
Taylor Greene: ”Du återkommer till samma attacker som folk brukar använda mot mig.”
Stahl: ”Men om det är vad du är känd för är tycker jag att det är bra att du får svara på det. Det är rimligt.”
Taylor Greene: ”Det är konstant fokus på detta, aldrig på något positivt med mig.”
Stahl: ”Låt mig stänga det här och gå vidare.”
Det är rakt av dåligt. Eller för att sammanfatta, med Jezebels fräna men rättvisa dom:
”Det var ett perfekt exempel på hur media inte borde täcka uppenbart fascistiska politiker... Intervjun var med andra ord ett fenomenalt slöseri med tid som inte uppnådde något utöver att ytterligare uppmuntra transfientligt bigotteri.”
Jezebel tar särskilt fasta på hennes intensiva antitranskampanj, nu fortplantad till 60 minutes nästan sju miljoner tittare:
”Det här är den typen av språk som kan få människor – transbarn, transvuxna, dragartister, stödjande föräldrar till transbarn, till och med läkare – dödade. Att sända detta på nationell tv är bortom oansvarigt.”
Taylor Greene får säga att hon inte är rasist.
Men det är hon.
Taylor Greene får säga att hon inte är antisemit.
Men det är hon.
En sökning bort finns bokstavligen otaliga exempel.
Medier måste lära sig. Svenska också.
Till sist handlar det om att använda en metod som tar en igenom och förbi det skandalösa och motbjudande, utan att för den skull bagatellisera politikens extrema laddning. Populismen är lika pompös som porös. Det är inte direkt solid granit som Richard Jomshof håller upp när han gör sitt utspel om folkutbyte och islamisering. Så journalistik fungerar fortfarande, det finns en trygghet att hämta från hantverket när det utförs som det ska. Annars hade inte Jimmie Åkessons vanligaste mening i offentligen varit slappa, nollställda, överbevisade: ”Jag vet inte.”
Men det kräver journalistik som orkar hålla emot glidningen, normaliseringen, som pressar vidare, som försvarar sådant som mänskliga rättigheter och demokrati, som aldrig ängsligt krymper ihop i att utföra meningslösa och bekräftande politiker-som-vem-som-helst-intervjuer.
Annars vinner de.
