I den avgörande scenen har förhandlingsgruppen kommit hem från slottet, efter att ha under sena nätter ha piskat och pimplat de tre formella regeringspartierna till att bli utförare av kärnan i SD-manifestet. Stängda gränser. Minimalt antal kvotflyktingar. Bristande vandel.
Gustav Gellerbrant kan knappt tro det själv, när han summerar resultatet. Det finns bara ett vinnande lag. Det är otroligt, ett paradigmskifte. Säger han som tidigare var moderat och sakkunnig åt Beatrice Ask, men som lämnade 2018 och sedan har anpassat särskilt SD:s migrationspolitik för att kunna bryta ner eventuellt borgerligt motstånd.
Men fanns egentligen något motstånd kvar?
Johan Pehrson (L) kanske sprattlade lite där på Tidö, men sedan kom whiskyn fram, gemytlighetens konsensus uppstod och alla röda linjer suddades ut för gott.
Kristdemokraterna?
Knappast.
Moderaterna?
Där kan vi använda den senaste intervjun med Maria Malmer Stenergard som ett slags facit.
Jag kan inte se något alls som särskiljer henne från en sverigedemokrat. Tvärtom, hon fullföljer den kampanj som M precis rullat ut i sociala medier, där hon står som avsändare till budskapet att regeringen ska ”utrota skuggsamhället”, vilket betyder att papperslösa ska utvisas. Migrationsministern säger till Dagens Nyheter:
”Vi är beredda att göra allt som krävs för att uppnå en minskad invandring.”
Och:
”Jag är väl medveten om att vi uppfattas som väldigt hårda, men jag skulle säga att den här politiken är nödvändig om man verkligen ska vara human mot dem som har kommit hit men inte kommit in i samhället på riktigt.”
Och:
”Vårt förslag tar sikte på att efter en gedigen utredning utmönstra möjligheten till nya permanenta uppehållstillstånd. Sedan får de som redan har permanenta uppehållstillstånd försöka hitta en väg för att kunna bli svenska medborgare och ta steget fullt ut in i det svenska samhället.”
Och:
”Vi kommer inom relativt kort tid också kunna strama åt både anhöriginvandringen och den humanitära skyddsgrunden.”
Det enda som SD möjligen kan sakna i den här kavalkaden av repressiva, utestängade åtgärder är att ministern öppnar sitt fönster på departementet och vrålar ”ÅTERVANDRING” till alla som ännu inte förstått att Sveriges syn på världens mest utsatta formulerats av ett rasistiskt parti.
Vi visste att det här skulle hända, att borgerlighetens beslut att ta makten med SD som trampolin inte kommer gratis. Du blir till sist det du tror dig kunna tämja. Du flyttar in i deras position. De kan därmed bli ännu mer extrema. Men nu har det redan hänt.
Den konservativa borgerligheten är radikaliserad, det kan vi konstatera, det är vad vi ser i intervjun med Malmer Stenergard. Medan den liberala har gett sig ut på en maktgalen, förvirrad ökenvandring som gav några statsråd men samtidigt utplånar varje uns av den egna ideologin.
Någon vecka före valet i höstas frågade jag österrikiska statsvetaren Natascha Strobl om vilka politiska krafter som är farligast. Högerextremisterna? Eller att traditionellt konservativa – och i Sverige ett liberalt – partier tar klivet över till den mörka sidan?
Rätt person att sondera med. Hon har skrivit en bok där hon analyserar sitt eget lands förfall, men även blickar mot en rad andra nationer där tidigare rumsrena partier jagat efter både extrema utmanare och chansen att en gång för alla knuffa bort sin värsta fiende: socialdemokratin. Strobl svarade:
”Det är inte antingen eller. Vi har extrema högern, vi vet vilket hot den utgör mot demokratin och vilka metoder den använder. Sedan kopieras extrema av de konservativa, som gör samma saker – men med ett annat resultat. För de har mer resurser, mer kraft. Hotet mot demokratin blir därför avsevärt mer påtagligt. Det går snabbt.”
Och:
”Om dessa partier vill arbeta tillsammans, och hittar gemensam mark, och samtliga använder kulturkrigets retorik, då är det ett hot. Partierna gör inte bara eftergifter till Sverigedemokraterna, utan det här kommer också direkt från dem själva.”
Ja, det går snabbt.
”Vi är beredda att göra allt som krävs för att uppnå en minskad invandring”, säger alltså en moderat migrationsminister.
Och detta löfte – allt! – är kallare än december. En politik utan medmänsklighet, men som ger fullt utslag för brutalisering.
Regeringen har fyra år på sig.
