Republikanerna är förlorat till krafter som Matt Gaetz, kongressledamoten som tvingade bort McCarthy. Han är vämjelig. Fullt ut extrem i ett allt mer extremt parti, som så länge försökt utvinna den destruktiva energin ur en rörelse som är svårt rasistisk och revanschistisk. 

Det fungerade. 

Till det inte fungerade. 

Man vann Vita huset med Donald Trump. Man förlorade samtidigt sin historiska konservatism, nu alltmer utbytt av ett slags bindgalen revolutionär nationalism som föraktar samhällets alla institutioner, som förgör dem inifrån. 

Den som bestiger sådana karaktärer som Gaetz kan säkra makten, kortsiktigt. Men sedan blir det rodeo. Och det är inte Gaetz som får sin ideologiska kärna omprogrammerad ned till DNA-nivå. 

Detta är alltså läget i USA. Republikanerna rusar blint efter vad som måste beskrivas som auktoritär fascism. Nej, det är ingen hyperbol. Gaetz tog med sig en Förintelseförnekare till ett av Trumps tal till nationen. Bara månader efter stormningen av Kapitolium åkte han ut på turné där han som kvällens höjdpunkt alltid upprepade lögnen om att valet stulits av slemma vänsterliberaler. Och han har hetsat mot mer moderata inom Republikanerna på ett sådant sätt att McCarthy seriöst oroade sig för att det skulle leda till blodspillan. 

De blev giriga. 

De jagade makten med sådan törst att de nu förlorat sitt parti. 

Högerextremister förstår det där med makten. De söker sig till den, de griper den – för att sedan använda den till omstörtande politik. 

Är det här sista året som USA har en demokrati? 

Frågan blir mer relevant för varje dag. Inte minst för oss i Sverige. 

Martin Gelin skrev mycket intressant i The Guardian om vår egen radikalisering, om hur Sverigedemokraterna stöper om allt de får inom räckhåll. Det som brukar kallas Sverigebilden raseras. Men är det nödvändigtvis en amerikanisering? Till viss del. Det har absolut funnits direkt import av strategier från andra sidan Atlanten, som när Johan Ingerö under sin tid som policychef fick sin partiledare Ebba Busch (KD) att tala om hjärtlandet som vore det helt naturligt i svensk kontext. 

Det är samtidigt att underskatta Sverigedemokraterna, om man förutsätter att de styrs av impulser från USA. Ja, man är exalterade över det som sker med Republikanerna, och man är inte dummare än att man ser till att skapa allianser med den nya högern. Men partiet har gått den långa vägen. Partiet har övertygelsen. Den egna agendan. Tidö är inte skapat utifrån en snabbt uppblossande rörelse, inte utifrån en populistisk störtflod. 

Sverigedemokraterna har metodiskt brutit ned borgerlighetens motstånd. Med understöd av borgerliga medier och den ekonomiska eliten. Det senare påminner starkt om USA. Det samma gäller för traditionella partiers självbedrägeri. 

Är det inte otroligt?

De tror verkligen alltid att högerextremismen kan tämjas. Ulf Kristersson är förvissad om att Jimmie Åkesson kommer att låta sig tuktas och acceptera att först agera stödparti och sedan underdånig partner. (Precis som när republikanske veteranen Newt Gingrich nu försöker ta Gaetz i örat med en hopplöst naiv och hopplöst försenad debatt i Washington Post.)

Inte en chans. 

Jimmie Åkesson går efter posten som statsminister. Runt sig ämnar han samla de partier som linjerat så pass exakt med SD:s politik att de inte blir något bekymmer att hantera. Och det är dit Moderaterna färdas, som en spegelbild av det amerikanska scenariot, bara att förfallet sprider sig utanför ett parti och omsluter andra. 

Kan inte någon säga åt Ulf Kristersson att läsa statsvetaren Natascha Strobls bok ”Radikaliserad konservatism”, för den beskriver – med nedslag i USA och Österrike –  vad som sker med partierna som börjar klamra sig fast vid höger­extrema utmanare. Kulturkrig, personkult, polarisering, attacker mot ­samhällets institutioner, hets mot invandrare, förakt mot medier. Med mera. 

”Vi har extrema högern, vi vet vilket hot den utgör mot demokratin och vilka metoder den använder. Sedan kopieras extrema av de konservativa, som gör samma saker – men med ett annat resultat. För de har mer resurser, mer kraft. Hotet mot demokratin blir därför avsevärt mer påtagligt. Och det går snabbt”, sa hon då jag intervjuade henne strax före senaste valet.

Det är bara en tidsfråga.

När dammet lägger sig är det inte Åkesson som slungats ur sadeln.