Hyresrätt är den näst vanligaste boendeformen i Sverige. Ändå berättar influencern Sofia Wood i ett avsnitt av SVT:s Ekonomibyrån om hur hennes flytt från bostadsrätt till hyresrätt upplevdes som galenskap – och som något oansvarigt.
Fördomen är inte helt tagen ur luften. Att hemmet, och vår bild av det, är politiska frågor är kärnan i avhandlingen Hitta hem på marknaden.
Här undersöker idéhistorikern Liza Jakobsson, verksam vid Södertörns högskola, hemmet som politisk idé, utifrån ett material som omfattar bankers och mäklares kommunikation. Det är alltså dessa aktörer som i decennier arbetat med att dra hyresrätten i smutsen.
Jakobsson skriver om hur kommersiella aktörer sedan 1970-talet omformulerat bilden av idealhemmet och visar att banker och mäklare har kommersialiserat hemmets intima dimension.
För hemmet har blivit en konsumtionsdröm – en dröm som varje individ när för att skapa en trygg framtid för sin familj. Konsumenten manas till att vända sig inåt, rannsaka sig, att identifiera just sin individuella husdröm.
De kommersiella aktörerna fick alltså, under perioden 1970–2007, en alltmer framträdande position. Men det var inte en given roll: banker och mäklare skapade aktivt bilden av sig själva som samhällsnyttiga och producerade målmedvetet nya politiska idéer om hemmet.
Det är skrämmande läsning att svart på vitt se hur banker och mäklare varit med och format vår bild av idealhemmet. Och kanske framför allt: hur man aktivt arbetat för att måla upp hyrande som en dålig bostadsform.
Jakobsson visar på hur kommersiella aktörer arbetat för att skapa bilden av hyresrätten som dyr, men också som något som alla kunde få. Därmed konstrueras bilden av hyresgästen som den som inte anstränger sig, eller tar ansvar för sin egen ekonomi.
Hyresgästen blev på så sätt en motbild till den strävsamma, ansvarstagande hus- eller bostadsrättsägaren.
1989 gick Mäklarsamfundets tidning så långt att man inte bara presenterade den ägda bostaden som ideal, utan även hyresrätten som något som är till för ”socialfall”. Hyresgästen blev på så sätt en motbild till den strävsamma, ansvarstagande hus- eller bostadsrättsägaren.
Under nittiotalets finanskris gjorde Svensk Fastighetsförmedling satsningar på att öka köpandet och uppmuntrade lokala kontor att ”bearbeta hyresgästerna”. Man satsade i reklamen på att skrämma och moralisera:
”Hur mycket stiger din hyra i år? Lika mycket som tidigare år, eller kanske ännu mer nu när räntesubventionerna minskas? Varför inte lägga hyrespengarna på något eget istället!”
Man lyckades därmed sälja in den ägda bostaden som både ekonomiskt rationell och som förknippad med livskvalitet. Så etablerades ägande som den självklara boendeformen och hyresgästen som en förlorare – som självklart velat köpa sitt boende, men inte varit strävsam, ansvarig eller rationell nog att göra det.
Det här är en tydlig påminnelse om hur inte ens våra hem är en fristad i kapitalismen. Om hur marknadens blick på hemmet ständigt påverkar även livets mer intima delar. Den bidrar till synen på det egna boendet som en investering, och ett slags optinoja där du aldrig kan göra dig hemmastadd.
Jakobssons avhandling är en välkommen insyn i hur detta inte är en gudagiven lag, utan ett resultat av ett aktivt arbete från bankerna och mäklarkåren. Det har legat i deras intresse att få oss att flytta mer, att köpa vår bostad och att drömma större – och här har marknaden uppenbarligen lyckats.
Det är ett aktivt politiskt arbete som ligger bakom bilden av hyresrätten som suboptimal. För våra bostadsdrömmar är inte våra: det går inte att skilja på marknaden och oss.
