Ett år har gått sedan Kärrtorp, sedan medierna fylldes av bilder av småbarnsföräldrar och barnvagnar i ett rökmoln. Skakiga mobilfilmer som för några sekunder snappade upp det totala kaoset och paniken som fanns på ett litet torg i en Stockholmsförort, likt så många andra, men ändå inte.

Bara några dagar efter kaoset lyckades man mobilisera ett motstånd som hette duga. Ett 16 000-mannamotstånd som hette duga. Ett motstånd fullt av liv och ilska och en gemensam nedsättning av fötter av nu-får-det-fan-räcka-typen. Ett motstånd som kännetecknades av en mångfald av proffsaktivister, backslicks från Östermalm och Sveriges största artister.

Vi firade in det nya året med en känsla av att antirasismen var starkare och tydligare än någonsin tidigare. Vi visste att två val var framför oss och vi sa ”Kom bara. Ni ska få se på motstånd”.

Vi var redo att ta rasisterna på gatan, i tunnelbanan, i riksdagen och det skulle göras stort, brett och kompromisslöst.

Sedan fortsatte livet. Och valkampanjandet var igång. Och våra hjärnor började sakta men säkert sudda bort bilderna av föräldrar i panik som rusar in på det lokala Ica för att söka skydd för sina barn. Och vi som höll fanan högt den 22 december 2013 hade blivit lite trötta i armarna.

Sedan kom maj och EU-valet.

Jag jobbade med ungdomarna i Skärholmen och försökte så gott jag kunde förklara kartan med brunmarkerade länder över Europa där rasistiska partier gått fram. Samtidigt som vi pratade om att vi måste ”fortsätta kämpa” kände jag en total hopplöshet.

Och sedan kom riksdagsvalet. Och rasistiska Sverigedemokraterna dansade in i riksdagen med dubbelt så mycket makt som förra mandatperioden. Och jag skrev detta till mina döttrar:

”Till mina barn.

Jag vaknar upp till ett Sverige som är en direkt fara för er

Min modersinstinkt vill dra er ifrån elden

Böja mig över er och låta bombsplittret regna över min rygg

Ta hugget, ta käftsmällen, ta spottloskan

Men jag vet att min kropp är bara en vanlig människas

Någon gång kommer den ge upp redan innan min själ gett upp

Så jag ber om ursäkt för att jag inte lyckades med att få er att växa upp som andra barn

Jag ber om ursäkt att jag måste lära er att kämpa för er överlevnad, inte bara med hjärtat men även med nävarna

Jag ber om ursäkt att er demokrati alltid kommer att stå under deras

Jag ber om ursäkt för ett liv i ständig kamp

Men hijrah eller assimilering är inga alternativ

Det enda alternativet är kamp och organisering”

Så vad har vi lärt oss av Kärrtorp 2013? Att foten måste sättas ner varje dag. Av alla. Att vi inte kan vänta på att reagera först när symptomen dyker upp istället för att aktivt motarbeta sjukdomen.