Veganer ställs mot klimataktivistiska kobönder, cyklister mot elbilsförare, kollektivtrafikanter i storstäder mot glesbygdsaktivister som behöver bilen, flygvägrare (jag är en) mot internationella flygande aktivister och solcellsentusiaster mot vindförespråkare.
Och över alltihop står en leende överklass, en liten kapitalägande elit som faktiskt skapar hela klimathotet och säger att ”ni måste ändra ert beteende”, och sedan bygger man en ny flygplats, eldar med kolkraft och hycklar sig genom livet med lyxbåt.
Tio procent av jordens befolkning skapar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten skapar mest.
Sekterism och envetet grälande om ”den rätta vägen” beror på maktlöshet. Oro. En känsla av att vi går bakåt, inte framåt. Att politiken sviker. Lösningen blir personlig identitet och en sådan blir oftast aggressivt försvarad.
”Om alla bara slutar äta kött som jag gjort så skulle …”
”Om alla bara satte upp solceller på fritidshuset som vi så skulle …”
”Om alla bara cyklar som jag så skulle …”
Men kapitalismen fungerar inte så. Det finns ingen konsumentmakt som ändrar makten över investeringarna (antalet vegetarianer i Sverige växer samtidigt som köttkonsumtionen växer).
Att leva som man lär handlar inte om att vi som individer fixar klimathotet. Det handlar om att ändra makten via politik och gemensam ekonomi.
Att jag är så positiv i klimatfrågan beror på att jag tror mig veta att det är makten och pengarna som skapar problemet, inte teknik- eller människors vilja. Att vi eldar sopor i fjärrvärmen är dum girighet som förstör men som få känner till (det sköts oftast av bolagiserade kommunala energiföretag). Tekniken att elda med biokol löser utsläppsproblemet men kostar lite till. Men det enda som kan få politiken att ställa om är om tillräckligt många är medvetna och kräver det. Därför startar vi nu biokolseldning i vår solcellspark, alla ska få se hur enkelt det är.
Industriköttet är billigare än det från fria betande kossor som lever i ett klimatkretslopp, att stödja det senare är för mig självklart eftersom jag vill ha en skatt som ger från förstörarna och betalar till de klimatkämpande bönderna (samma som att kolel ska betala till solel, dieselbilsskatt till elbil, flygskatt till nya tåg och så vidare).
Att svenska staten eldar med gas i Vattenfalls anläggningar i EU är pinsamt, men lika illa är svensk kalkhyggespolitik som gör att klimatsmarta skogar förstörs och blir utsläppsbovar i onödan. Därför blir det viktigt att stödja de få skogsägare som tänker tvärtom.
Jag utgår från en enkel slutsats från klimatforskningen. 70–80 procent av alla globala utsläpp beror på fossil energi, 10–15 procent på industrijordbruket (industrikött och förstörd matjord), 10–15 procent på skogsavverkning.
Allt jag sedan gör som individ handlar om att visa att detta går att lösa. Leva utan diesel, göra min el, leva med klimatsmart mat, bygga i trä, inte flyga, inte välja bioenergi och förstörd skog.
Mitt individuella val är inte lösningen, däremot beviset på att det går.
Och … när en miljon svenskar äger solceller har vi faktiskt ändrat makten över energin och därmed den politiken.
En del i klimatrörelsen försöker göra det här till en konflikt mellan fattiga och rika i rörelsen. Alla har inte råd med växthus, elbil, klimatmat. Men det är inte de fattiga i Sverige som skapar klimathotet. Det är de som har råd men i stället väljer passivitet som legitimerar den förstörande produktionen att fortsätta.
Så hur enas vi?
Jag tror att det är viktigt att inse att alla individuella val för egna minskade utsläpp är bra val. Som exempel och som press på politiken (varför ger vi skattestöd till diesel i jordbruket i stället för till eltraktorer?).
Men den enes val måste inte vara den andres.
Det finnas massor med goda klimatpolitiska åtgärder, men nästan inga genomförs av företag och politik. De skyller då på att ”folk inte vill”. I själva verket är det de själva som inte vill (de är rätt slöa) och därför måste miljoner individer som aktivt gör andra val faktiskt finnas där som bevis.
Precis som antirasistens stöd för de utvisningshotade afghanska pojkarna är ett stöd för allas rätt till medmänsklig humanism, är den cyklande energisparande återvinningsindividen en hjälte för alla, även om det inte räcker.
Det enda riktigt dumma förslag jag hört i klimatfrågan är de som kräver färre barn för att i framtiden minska utsläppen. Det är lika korkat som att kräva ättestupa för oss som fyllt 60.
Antalet människor är inte problemet utan den produktion som ägarna av den skapar.
ETC är en liten del i världens viktigaste rörelse. Klimatrörelsen. Som tidningar är vi kritiska röster där alla ska få höras och exempel spridas, som företag en motor att samla läsare kring för att investera och göra klimatpolitik på riktigt med elbolag, hus, odling och … ja, allt vi kan göra tillsammans.
(Har jag berättat att vi nu börjar bygga en serverhall av solceller och trä?)
Klimathotet är den viktigaste politiska frågan, att borgare gärna försöker bjäbba om allt annat beror på deras rädsla för förändringen som följer. De flesta av dem inser att klimatlösningar hotar deras ansvarslöshet. De söker ursäkter för att få ge upp.
Vi som inte gett upp måste därför enas.
Nu är det snart ett år till valet.
Allt är möjligt.
Vad kan vara roligare än att rädda världen till barnbarnen?
