De senast åren har mörka krafter ägnat sig åt att försöka splittra den feministiska kampen genom att ställa grupper av kvinnor mot andra grupper av kvinnor och genom att peka ut män med rötter i andra länder som särdeles benägna att förtrycka kvinnor.

Det har till och med blivit allmänt vedertaget, hos de som ägnar sig åt att hata, att våldtäkt är ett importerat brott, som om det inte förekom i Sverige före de senaste decenniernas invandring. De menar att det inte finns några andra problem för kvinnor födda i Sverige än män födda utanför landet och att män födda i Sverige inte är en del av den maktstruktur som förtrycker, förminskar och förgriper sig på kvinnor.

Det går naturligtvis att fnissa åt så totalt galna påståenden, men samtidigt: Det är frustrerande att åter igen behöva rada upp bevis för att patriarkatet över huvud taget finns, när all vår kraft behövs för att bryta det. Deras påståenden om att kvinnoförtryck kan mätas i hudfärg är lögn och #metoo är ett befriande bevis på det.

Alla kvinnor är inte utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, men alla kvinnor har strategier för att undvika. Och alla män begår inte övergrepp eller övertramp, men 98 procent av allt sexuellt våld utförs av män. Just därför kunde inte #metoo kapas av mörka krafter. Det handlar om alla kvinnor – och alla män.

Under året har vi bevittnat en skrämmande backlash i den politiska debatten med förslag om allt från avskaffad särbeskattning till begränsad aborträtt, inte sällan inbäddad i en falsk vilja att värna kvinnor och det påstått kvinnliga. Samtidigt återgår konservativa till att sprida myten att jämställdheten har gått för långt och bruna till att skada den feministiska kampen med att ställa grupp mot grupp. Åter påstås att vi som kallar oss feminister är lata och ynkliga. ”Du gör det lätt för dig som skyller på männen för dina egna misslyckanden. Tänk på kvinnorna i Saudiarabien och Sudan i i stället.”

För det första är det inte lätt att vara feminist, snarare motsatsen. Det är en daglig kamp mot en av de hårdast befästa strukturerna i samhället och något starkt internaliserat i oss alla. Att vara feminist är att ifrågasätta normer både i det stora och hos sig själv. Det är både en politisk kamp och en kamp för att bryta en identitet som håller dig själv och andra systrar tillbaka. Ett ständigt brottande med de val du gör varje dag. Det är fan inte lätt att vara feminist.

För det andra är feminismen inte relativistisk. Ja, jag tänker på kvinnorna i Saudiarabien och Sudan. Förtrycket tar sig lika uttryck i olika samhällen. Det är självklart ett enormt mycket grövre brott när en kvinna i Saudiarabien stenas till döds för att ha blivit våldtagen eller när en flicka i Sudan får sin klitoris rituellt bortskuren, än vad lönediskriminering och sexistisk reklam i Sverige är.

Men det finns ingen motsättning, tvärtom. Det är samma maktstruktur som står bakom. Patriarkatet tar sig olika uttryck och slår mot olika kvinnor med olika medel. Den feministiska kampen behövs hur och var än förtrycket uppstår.

Det var just vår vetskap om hur djupt, brett och starkt kvinnoförtrycket sitter som gjorde att #metoo inte kapades utan blev den folkliga rörelse som i grunden kunde skaka makten. Kraften i #metoo omfamnade alla och lät varje kvinna bli hörd och på riktigt lyssnad på.

För att pressa tillbaka de konservativa och bruna strömningar som åter vädrar morgonluft krävs att vi håller i kraften som finns i en öppen och välkomnande kvinnorörelse. För det är som sagt inte lätt att vara feminist i Sverige, men nödvändigt. Låt oss fortsätta knyta starka band av systerskap där vi inkluderar fler och fler kvinnor i en rörelse som förenar från högskolan till förskolan, från henaktivisten till hon med slitna axlar, från Rosengård till Haparanda.