På en tågresa tiden före pandemin fick jag tillfälle att prata lite med en ekonomstudent. Jag ställde en fråga: Får ni lära er att bankerna, när de lånar ut pengar till hushåll och företag, lånar ut pengar som redan finns i bankerna? Alltså andra bankkunders besparingar eller de bankreserver som bankerna har på sina konton i Riksbanken? Studenten svarade ja. Precis så fick de lära sig att det fungerar och det var faktiskt just banker och kreditgivning som de hade på schemat just nu. 

Detta är dock fel. Lika uppåt väggarna fel som om jag, statsvetarprofessorn, skulle lära mina studenter att det svenska statsskicket är identiskt med det amerikanska. Bankerna KAN INTE låna ut bankreserver och sparares insättningar. Istället skapas nya (affärsbanks)pengar, nya insättningar, ur tomma intet när bankerna lånar ut, oberoende av mängden sparkontopengar och bankreserver. Banker fungerar alltså inte som mellanhänder eller förmedlare som först måste få in sparares pengar för att sedan kunna låna ut dessa till andra kunder. 

Blev jag förvånad av svaret? Inte särskilt. Detta är ju vad den neoklassiska skolan som dominerar ekonomutbildningarna världen över lär ut. Och detta är vad finansministrar, som Tysklands dåvarande Wolfgang Schäuble, och världsberömda nobelpristagare som Paul Krugman hävdar. Men lite förvånad blev jag ändå. På senare decennier har nämligen fler och fler inom den ekonomiska vetenskapen förstått hur bankerna gör när de lånar ut pengar. 

I kölvattnet av den globala finanskraschen 2008 – då det blev tydligt för många vilka katastrofala konsekvenser okunskapen om bankernas utlåning kan få – har också flera tunga institutioner gjort insatser för att korrigera bilden. Man gör detta inte minst för att få ekonomutbildningarna att sluta saluföra den falska utlåningsbeskrivningen (också benämnd lånemedelsteori, ”loanable funds”). 

2014 publicerade Bank of Englands Monetary Analysis Directorate en artikel där man i detalj redogör för hur det faktiskt går till i när banker lånar ut. I ingressen betonar författarna att många läroböcker på dagens ekonomutbildningar inte stämmer överens med verkligheten. I syfte att nå ut till en bredare allmänhet gjorde Bank of England också en pedagogisk video som ett lättillgängligt alternativ till artikeln. Året därpå gav Bank of England ut ännu en artikel i ämnet, med den talande titeln: ”Banker är inte förmedlare av lånemedel”. 

2017 tog Bundesbank över stafettpinnen i upplysningskampanjen och publicerade sitt bidrag. Redan i rapportens andra stycke slår Bundesbank fast att ”en banks förmåga att bevilja lån och skapa pengar inte är beroende av att banken har ett överskott på bankreserver eller insättningar till sitt förfogande”. Det är således inte sparares insättningar som skapar utlåning; istället är det utlåning som skapar nya pengainsättningar. 

I samma veva, 2016, ger Sveriges Riksbank ut rapporten ”Den svenska finansmarknaden”. Som Riksbanken skriver ska rapporten ”bidra till ökad kunskap om det finansiella systemet och dess funktioner”. Den ska fungera, heter det vidare, som en ”lättare ’lärobok’ för den som vill lära sig mer om det svenska finansiella systemet”. Man tänker att Riksbanken kanske tagit intryck av Bank of England. Men det blir snart uppenbart att så inte är fallet. Det första rapporten gör är nämligen att begå generalmisstaget att beskriva banker som just ”mellanhänder”. ”De pengar som banken får in från inlåning och annan finansiering”, skriver Riksbanken, ”förmedlas till företag och privatpersoner som behöver låna.” På den vägen sprider man sedan vidare myten om bankernas lånemedel där bankerna alltså lånar ut insatta sparpengar. Att ”omvandla sparande till finansiering” – och att sparande därför skulle skapa investeringar – hävdar Riksbanken, ja det är en av bankernas främsta uppgifter. Inget kan vara mer felaktigt.  

Men så händer något, i juni 2020. Helt plötsligt släpper Riksbanken en artikel där författarna nu korrekt skriver att ”affärsbankspengar skapas när banken ger lån”. De vill inte helt släppa tron på den felaktiga lånemedelsmodellen, men det är likväl uppenbart att man nu har tagit stort intryck av Bank of Englands korrekta beskrivning, vilken finns med som referens. Men i Riksbankens andra rapport om den finansiella stabiliteten några månader senare är man tillbaka i gamla synder. Här påstår Riksbanken felaktigt att bankerna bara kan låna ut pengar om de har tillgång till ”inlåning”, alltså sparpengar, ”från hushåll och företag”. Åtskilliga gånger det senaste året har dessutom Riksbanken och Stefan Ingves hävdat i media att de stora mängderna bankreserver som Riksbanken gratislånat till bankerna är reserver som bankerna lånar vidare till företag: ”Riksbanken erbjuder bankerna upp till 500 miljarder svenska kronor mot säkerhet för vidareutlåning till icke-finansiella företag”. Men som Riksbanken borde veta kan inte bankerna låna vidare bankreserver till företag eller hushåll. 

Att Riksbanken och våra ekonomutbildningar inte förstår sig på bankutlåning är inte bara en praktskandal; kunskapsbristen orsakar dessutom skada. En kunskapskontroll av Riksbanken och en genomlysning av utbildningarna skulle göra mycket nytta. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.