Deras bild av samhället och människan är enkel och rätlinjig som ett funkishus. Det gäller att släppa marknaden lös och ge var och en maximal valfrihet. Innerst inne vet varje individ vad som gynnar henne.

Längst går Gary S. Becker. Han gör upp kalkyler för mänskliga beteenden som inte bara gäller pengar. När förälskade par bestämmer sig för att flytta ihop är det en sund beräkning, hävdar han. Man bringar ner både arbetstid och kostnader för allt från hyra och mat till tvätt. Livet blir enklare och billigare. Dessutom får man närmare till den man älskar, kort sagt en känslomässig vinst.

Becker hävdar till och med att självmördare gör en kalkyl inför sitt beslut. Framtiden bjuder på idel röda siffror. Allt som gjorde livet värt att leva har gått förlorat. Bäst att stänga firman.

Det är lätt att få skrattarna på sin sida när man berättar sådant. Det är absurt och löjligt.

Quinn Slobodian ger i sin viktiga bok ”The Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism” (2018) en annan bild. Han menar att de amerikanska ekonomerna inte alls kan
ge en rimlig föreställning om nyliberalismens globala maktställning. USA är ett undantag genom dollarns unika ställning som den universella valutan. Den närmast nonchalanta attityden till de stora samhällsfrågorna som utmärker Chicagoskolan ger ingen föreställning om det blodiga allvar som ligger bakom nyliberalismens framfart i världen.

Beteckningen ”nyliberalism” är alltid besvärlig, men Slobodian gör klart att det rör sig om en tämligen sammanhållen rörelse som antog sitt namn redan 1938 i Paris. Sina fasta konturer fick den efter andra världskriget, i synnerhet efter ett möte i Mont Pèlerin i Schweiz. Nu blev det en verklig kamporganisation som på allt sätt bekämpade den ordning som blev dominerande i en stor del av världen efter 1945.

Perioden 1945-75 kallas i Frankrike ”de gyllene tre decennierna”. Det var då ekonomin gick på högvarv i västra och norra Europa liksom i USA. I Sverige hade vi det långa socialdemokratiska maktinnehavet ända till 1976. Det var år av tillväxt. Standarden för snart sagt alla i samhället steg. Men de rikaste fick dela med sig.

Nyliberalerna rasade över denna utveckling. De avskydde att staten lade beslag på så mycket makt och pengar. Den internationella handeln blockerades av mängder av förordningar.

Slobodian menar att avkoloniseringen under decennierna efter världskriget på många sätt formade nyliberalismen i synnerhet utanför USA. När de stora europeiska imperierna föll skapades en lång rad politiskt självständiga stater. I FN utgjorde ”syd”, som blocket kallades, snart en viktig grupp. Och de nya länderna krävde rättvisa! De arbetade för samhällen där staten skulle arbeta för vanliga människors välfärd.

I de mer välbärgade länderna i väst och norr reste fackföreningar och partier till vänster samma krav. För nyliberalerna var det en styggelse.

Botemedlet mot det onda såg de i en annan sorts statsmakt, en statsmakt som först och främst garanterade frihandeln. Välfärden blev något som den enskilde, kanske med stöd av sina närmaste, skulle sörja för. Staten skulle inte ägna sig åt detta. Möjligen med undantag för de nödställda eller helt hjälplösa.

Denna idé hade först utvecklats redan på 1920-talet av redaktionen för den tyska tidskriften Ordo (som är latin och betyder ordning). Men den som gjorde idén slagkraftig var den österrikiske ekonomen och juristen Friedrich Hayek, Hayek framstår som huvudpersonen i Slobodians bok. För de flesta (även för mig) har Hayek främst varit känd för sin bok ”The Way to Serfdom” (1944, Vägen till träldom) som formar sig till en våldsam uppgörelse med Franklin D. Roosevelts välfärdspolitik och i synnerhet
hans idé att frihet också inbegriper frihet från nöd och frihet från skräck. Hayek såg i detta ett fördärv som skulle leda till ett stalinistiskt helvete också i USA och andra länder som följde samma väg.

Men Slobodian framhåller att Hayeks senare skrifter är viktigare, till exempel ”The Constitution of Liberty” (1960, Frihetens författning) som hävdar att det finns ett behov av att begränsa demokratin.

Demokratiska beslut bör inte få inkräkta på kapitalets frihet.

Till grund för Hayeks teori ligger föreställningen om begränsningen
i människans kunskaper. Den ekonomiska verkligheten är som en mosaik där var och en bara kan se sin egen bit. Helheten, där den stora bilden framträder, och oåtkomlig för oss. Aningar om den når oss enbart genom signaler.

Signaler! Det har blivit ett nyckelord i den ekonomisk-politiska debatten. Man hör Carl Bildts röst: ”Det ger fel signaler till marknaden.” Det är ekonomins signaler som ska bestämma och begränsa politiken.

Och demokratin får bara ta den plats som marknaden ger den.