Men för det behövs en plan – det vill säga politik.

För 15 år sedan hade sex av tio i åldersgruppen 20–27 år ett eget boende. Nu är det bara 44 procent, och det är framför allt andelen unga som bor i hyresrätt som har minskat. Följden är att 24 000 unga vuxna Göteborgare bor kvar hos sina föräldrar utan att vilja det, samtidigt som 22 000 har tillfälliga och otrygga boendeformer.

Med en röst på Alliansen eller Sverigedemokraterna blir situationen än mer bekymmersam. Samtliga dessa partier vill öppna för marknadshyror. Det skulle innebära att stadens hyresrätter i snitt blir mellan 1 800–2 800 kronor dyrare per månad, och det ger en ensidig frihet för hyresvärdarna att sätta hyrorna, snarare än att förhandla fram dem med bruksvärdet för hyresgästen som åtminstone påverkande princip.

Den genomsnittliga hyreshöjningen uppskattas till mellan 32–50 procent i Göteborg. För en genomsnittslägenhet med två rum och kök på 57 kvadratmeter motsvarar det en ökning från 5 500 per månad till mellan 7 300–8 300 kronor per månad, visar den utredning som Hyresgästföreningen släppte i måndags.  

I klartext blir det svårare att flytta hemifrån eftersom marknadshyror ger frihet till fastighetsägarna, och detta sker på hyresgästernas bekostnad. Fri hyressättning kommer inte att öka antalet lägenheter, det kommer att endast att driva upp hyrorna på det bestånd som redan existerar. Och det skulle slå mot alla. Enligt ”frihetsreformernas” förespråkare innebär marknadshyror endast hyreshöjningar i innerstadsområden. Men det stämmer inte, slår Hyresgästföreningen fast. Marknadshyror ger hyreshöjningar även utanför innerstaden och bortom storstadsområdena, och drabbar
i princip alla kommuner.

När man går från flaket till studentmottagningen, och senare vidare ut mot framtiden, krävs vissa förutsättningar för att kunna genomföra sin frigörelse – den möjligheten uppstår inte ur ett politisk vakuum. I vissa mer ekonomiskt drabbade länder finns en term, waithood, som innebär att man formellt är vuxen, men utan möjlighet att påbörja vuxenlivet.

Där utgör främst möjligheten till försörjning det stora hindret, och i USA innebär en liknande utveckling för millennials med osäker ekonomi att man bor trångt länge, och skjuter familjebildningen långt in i framtiden. Därmed sitter även deras betydligt mer förmögna babyboomer-föräldrar fast i barnvänliga, svårsålda villor, och utan barnbarn.

Att njuta livets otium i ett mer anpassat boende blir svårt när huset förblir osålt.

Möjligheten att påbörja vuxenlivet, i frihet och självbestämmande, transformeras obönhörligen till en klassfråga där den som har ekonomisk förmåga att hjälpa sina barn med handpenningen såklart gör det. Men långt ifrån alla har den möjligheten, och det utgör heller inte nödvändigtvis en god lösning på lång sikt.

För närvarande uppgår kostnaderna för ränteavdragen till cirka 17 miljarder kronor per år, men förväntas stiga till 60 miljarder inom tio år, enligt Konjunkturinstitutet. I det sammanhanget bör noteras att Moderaterna även vill passa på att sälja ut SBAB, det statliga bolåneinstitutet, som bidrar till att hålla lånekostnaderna nere för villa- och bostadsrättsägare.

Att i det här läget utlova marknadsanpassningar av hyror är direkt ansvarslöst. Det är inte en god lösning att hyresgäster blir tusentals kronor fattigare varje månad. Här krävs en rimlig bostadspolitik som innebär att människor har någonstans att bo, till en rimlig kostnad. Men den politiken har varken Alliansen eller Sverigedemokraterna.

De talar om att ta människors oro på allvar, med munnen. Men att samhällsplanera med syfte att täcka människors mest grundläggande behov av att ha en plats att kalla sitt hem, där man kan stänga dörren om sig och vila ut efter slitigt arbete i osäkra arbeten till sänkta ingångslöner och kvaddad Las, det verkar man inte särskilt intresserade av alls.

Att politiskt möta efterfrågan på marknaden, där billiga hyresrätter utgör den mest efterfrågade bostadsformen, finns inga planer för alls. Från moderat håll vill man slopa investeringsstödet för hyresrätter – i en repris på exakt den allianspolitik som redan starkt bidragit till att skapa den bostadskris vi nu befinner oss i. Med sådan politik blir det heller inga barnbarn eller rymliga villor som kan cashas in mot hus vid solkusten.

När studentflaket åkt vidare kommer spårvagnen för att ta oss hem, till allt som är oss nära och kärt. Förhoppningsvis kommer ett eget hem ligga inom räckhåll för de som nu står i färd med att untza sig ut i livet.