1,4 miljarder kronor. Ett mycket blygsamt belopp för de fyra stora – Swedbank, Nordea, SEB och Handelsbanken – som i fjol vinstmaximerande sig bortom 100 miljarder. Och som, sett till Nordea och de läckta dokumenten från Panama, kan misstänkas ha hjälpt förmögna kunder att försnilla kapital som borde ha kommit staten till del.

Tröttnat på att spara dina pengar hos giriga banker som tar ut miljardvinster?

Spara dina pengar i ETC Sol och låt pengarna göra nytta för klimatet!

Givetvis knorrade Bankföreningen. ”Ytterligare en höjning av kostnadsmassan”, kommenterade branschorganisationens vd Hans Lindberg i Rapport. Och han varnade lika självklart för att det här kan leda till att bankerna ”tvingas se över sina kostnader”, det vill säga skydda aktieägarna på kundernas bekostnad.

Inget nytt under solen.

Men sedan ...

Entré: Ulf Kristersson! Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson levererade sitt prematura aprilskämt med behärskad vrede:

”Vill man höja skatten på just finansiella tjänster, och det kan man göra, ska man göra det samtidigt som man sänker skatten på annat arbete och annat företagande.”

Han sammanfattade sedan invändningarna mot regeringens förslag:

”Jag tycker att det är ensidig skattehöjar­politik.”

Hur roligt?

Jag skrattar en vecka efteråt.

Inte för att Ulf Kristersson anklagar nuvarande regering för ensidighet, på grund av en futtig skatt som besvärar bankerna mindre än myggbett, när hans egen bortröstade drev politik – skattesänkarpolitik – som urholkade välfärden med 140 miljarder kronor.

Inte för att han plötsligt glömt att Anders Borg ägnade båda mandatperioderna till att upprepa hur ”Vi behöver skärpa kraven” gentemot finansiella sektorn, samt att dåvarande finansministern även hotade med höjd skatt för bankerna, dock utan att någonsin fullfölja.

Nej, jag skrattar framför allt eftersom budbärare Ulf Kristersson av bara farten berättar att det borgerliga medvetandet har dragit slutsatsen att politiken från och med nu är överspelad, meningslös. Att han faktiskt står där och kapitulerar.

Läs det igen, vad Ulf Kristersson faktiskt säger till Rapport.

Den som vill höja skatten för banker måste samtidigt sänka skatten för någon annan. Måste! Konsekvenserna av sådan vimsigt halsstarrig logik blir absurda och stannar först vid självutplåning. Politiken på lit de parade. Där ligger den balsamerad, vill längre ingenting.

Vad vill vi ha för Sverige?

Den frågan ska ett politiskt parti kunna besvara. Med en tydlig idé, med en rimligt konkret färdplan. Moderaterna nöjer sig däremot med ett aprilskämt.

Varje förslag som innebär att en extremt lönsam finansiell sektor ska hjälpa till att bygga svensk välfärd, måste alltså kombineras med andra förslag som försvagar denna välfärd minst lika mycket. Ulf Kristersson drömmer säkert om sänkt bolagsskatt, sannolikt om ett sjätte jobbskatteavdrag.

Det är just absurt.

Krav på kompensation som blandar saker – skatt för en bransch, skatt för vanliga löntagare – som alls inte har med varandra att göra (Ulf Kristersson tycker möjligen att bankerna bara har alternativet att skjuta över vinstbortfallet på sina hårt prövade kunder).

Krav som utplånar politikens handlingsutrymme, som förvandlar politikens själva mening – att förändra – till kortsiktig jonglering. Ena hand fångar in en boll. Den andra släpper simultant ifrån sig en. Eller två. Allra helst tre. Även om det betyder att bollarna snart tar slut.

För en fundamentalist som Ulf Kristersson, vars hela väsen ändå anser att investeringar som staten gör ska vara finansierade krona för krona, blir politiken en uppgiven transportsträcka. Vad kan han göra? Om skattehöjning inte kan ske utan skattesänkning. Speciellt när han är lika övertygad om att det är fel av staten att låna till nya satsningar.

Det här ett parti som har ambitionen att styra Sverige, som vill formulera allas vår framtid utifrån att politiker är bakbundna byråkrater, och att staten ska fungera som ett slags växelkontor, fixerat till ett nollsummespel medan marknaden förväntas ansvara för samhällsutveckling.

Jag är inte ensam om att skratta. Bankerna gör det också. Jättehögt. Inte av skadeglädje, men av lättnad. Nu vet de med säkerhet att de kommer att kunna andas ut om det blir alliansregering 2018. Ingen omfördelning till välfärd. Inte ens en Anders Borg som skäller ur munkorgen. Han har tagit anställning hos finansvärlden, liksom sin kompanjon Fredrik Reinfeldt.

Moderaterna har gett upp. Partiet tror inte på att frigöra politiken, att ge den förutsättningar att förändra. Snarare sjunker politiken tillbaka i repressiva reflexer som att våra ”välfärdssystem behöver stramas upp för att förbli långsiktigt hållbara” (Ulf Kristersson på DN Debatt, 5/4).

Mumifierade moderater.

Jag skrattar. Men ungefär som när jag ser ett klipp med någon som gör en saltomortal ner i en tömd pool. Och jag bävar för vad som ska hända den politiska debatten. Ensidig bor granne med enfaldig.

Är det här alliansens största parti som agerar spänstig opposition?

Jag har lust att bjuda Moderaterna på KBT mot sin fördummande sänk-skatten-betingning. Om inte annat av barmhärtighet. Men det vore slöseri med tid. Patienten saknar sjukdomsinsikt.

Jag hoppas verkligen att dess väljare är mer mottagliga för tanken att Sverige nog trots allt behöver levande, åstadkommande politik.