Den besvikna kommentaren ligger, bland många andra med samma tonläge, under ett inlägg som handlar om att högt uppsatta företrädare för Transportarbetareförbundet spenderat 600 000 kronor på en tjänsteresa till Singapore som dessutom innehållit inslag av privata semestrar. Återigen har facket själva bjudit sina motståndare på billiga poäng och på kuppen skadat sitt eget förtroende både inåt och utåt. Det är bara så fruktansvärt onödigt, alltihop.
I en värld av globalisering, frihandel och tillbakatryckta rättigheter för arbetare finns det få saker som är så viktiga som internationell solidaritet och internationellt fackligt arbete. Så självklart ska Transportarbetareförbundet kunna skicka representanter till en kongress för fackföreningar inom de näringar man organiserar utan att bli ifrågasatt.
Men verkligheten är nu samtidigt sådan att nobla syften inte alltid är detsamma som hur det blir i slutändan. Och när tidningsrubrikerna nu igen, för vad som känns lite som femtioelfte gången, avlöser varandra om att fackliga företrädare har fastnat med fingrarna i syltburken, är detta särskilt värt att påminna om.
Under den stora skandalen som briserade kring Kommunal i början av 2016 genomlyste de flesta stora fackförbunden sina organisationer och vidtog åtgärder i syfte att undvika att bli ertappade med oegentligheter. Många införde rutiner och policys som skulle säkra framtiden mot nya skandaler, eftersom man visste att sådana gjorde enorm skada för organiseringsgraden och därigenom spelade arbetsgivarna rakt i händerna.
I den bästa av världar hade alla insatser hjälpt och skandalerna hade kunnat läggas på historiens sophög. Istället sitter vi här igen, i ett läge där varje fackledning en veva till behöver ta sig en ordentlig funderare på vad fackmedlemmarnas pengar faktiskt ska gå till.
Transports förra ordförande Lars Lindgren sa en gång att ”man aldrig bör göra saker som man inte är beredd att berätta öppet om på ett vanligt medlemsmöte”. En riktigt bra ingång givetvis, om man också lever efter den. Lindgren avgick dock för bara ett och ett halvt år sedan efter att ha gjort och levt tvärtom sin egen devis. Transports nya ledning borde ha lärt sig.
Dessutom, vilket varje fackledning torde vara bekant med, borde man vid det här laget givetvis vara välbekant med att fackföreningar är synnerligen hårdbevakade. Från både politiskt, medie- och näringslivshåll är det väldigt tacksamt att hacka på fackföreningar. Rörelsen har mäktiga fiender och de tar alla givna tillfällen i akt att lägga in välriktade vådastötar för att tjäna sitt eget syfte. Att bjuda dessa krafter på lägen är onödigt. Handlingar som gemene man i princip förväntar sig av bolagstoppar väcker enorma känslor när de utförs av facktoppar. Desto större besvikelse infinner sig dessutom i de fall facktopparna företräder arbetare.
I botten ligger striden mellan det onda och det goda. Och facket är, eller ska vara i alla fall, det goda. På arbetstagarnas sida, med förankring både i verkligheten och på golvet bland medlemmarna.
Att ett förbund som under året utmålats som centraliserat och hierarkiskt (av Hamnarbetareförbundet i och med hamnkonflikten, för den som nu missat det) nu blir ifrågasatt av många av sina egna medlemmar för att sakna verklighetsförankring känns förvisso lite ironiskt.
Men i sådan här stunder gäller för var och en, som alltid, att komma ihåg att facket inte är någon pamp, topp eller ledning - utan just precis alla sina medlemmar. Odemokratiska strukturer, hierarki, toppar utan förankring på golvet och pamperi, ett begrepp i vilket resor som kan beskrivas som lyxresor ingår, går absolut att få bort.
Antingen genom en redig internrevision. Eller kanske med en redig internrevolution. Eller genom att ledningarna själva tar sig i moralkragen. Ingen behöver fackliga företrädare som beter sig som bolagsdirektörer.