Haven kvider inte av för oss hörbar smärta när de värms upp. Vi, människor, är empatiska varelser och kan identifiera oss med andra levande varelser, i alla fall med däggdjur (den hotade bakteriefloran i våra tarmar har vi svårare att intuitivt känna för). Vi förstår när hundar är ledsna, men inte när biosfären sörjer. 

Efter hand som klimatfrågan av allt fler upplevs som den stora ödesfrågan har också många musiker och tonsättare velat bidra till klimatkampen. Men hur? 

Jag skulle nog vilja påstå att det viktigaste bidrag musiker kan ge i denna ödesfråga är musicerandet i sig självt: en stråkkvartett kan spela hur intensivt som helst, men den är ändå närapå koldioxidfri. Och publiken som sitter där alldeles stilla – paralyserad ungefär som kroppen är paralyserad under den så kallade drömsömnen! – avsätter heller inget ekologiskt fotavtryck medan den lyssnar. Börjar den dansa så gör det ingen större skillnad: all sådan aktivitet avhåller oss från att konsumera.

Visserligen finns det detaljer i musicerandet som är ledsamma. Jag blev mäkta förvånad när jag första gången fick höra att vissa trädslag är nära utrotning delvis på grund av att de använts för att tillverka stråkar. Stråkar till fiol och cello har ofta tillverkats av bresilja – ett trädslag som växer naturligt bara i Brasilien (och som fått ge namn åt landet). Ur det har färgämnen för textilier utvunnits, men också materialet till världens stråkar. Och nu är det nästan utrotat. Så kallade ekomusikologer brukar på peka det där.

Musik är också ett av de mest ondskefulla övertalningsinstrumenten som konsumismen äger: Vi hör musik i köpcentrum och på varuhus och det är musik som bär fram all reklam. 

Men detta att verkligen själv spela och att verkligen själv aktivt lyssna till musik: det är sociala verksamheter. Det är sådana som ger livet mening och i längden det enda som kan motverka den oerhörda kraft som utgår från idén om den rastlöst verksamma Ekonomiska människan. Varje konsert, eller varje jamsession, som just i detta ögonblick pågår i världen: jag ser dem som stilla, icke-konsumistiska punkter i ett hav av kokande ekonomisk verksamhet. Musiken är och förblir ett arkaiskt minne av den sociala gemenskap som en gång gjorde att arten överhuvudtaget överlevde och blev framgångsrik på denna planet.

Invånare på de Stillahavsöar som ser sina hembygder dränkas i vatten, folk som upplevt en fruktansvärd orkan och sett människor och hus spolas bort, eller glesbygdsbor som plötsligt sett skogsbranden torna upp sig på andra sidan sjön och snabbt närma sig: de har hört det skrämmande ljudet av klimatförändringarna. Men för de allra flesta är klimatfrågan ännu ändå en abstraktion. Den möter oss i döda siffror och diagram. 

Fascinerande nog har det gjorts en hel del försök på senare år att direkt göra musik av dessa siffror kring den globala uppvärmningen. Climate Symphony heter en grupp musiker i England som samarbetat med klimatforskare för att helt enkelt förvandla klimat- och miljöfakta till musik. Jag har bara hört ett sådant stycke. Jag tyckte inte att det gav så mycket. På ett universitet i USA har en forskare skrivit ett litet verk för stråkkvartett som bygger på hur olika delar av jorden värms upp. Men så roligt var det inte att höra. Tidningen The Guardian presenterade för något år sedan den musik som steg upp ur de senaste 133 årens växtgasutsläpp – ett några minuter långt stycke som stegrades till det outhärdliga. 

Men nej – inget av det där gör något större intryck. När Neil Young till tramporgel sjunger sin hymn till Moder jord så gör det större intryck. Weeping Willows konceptalbum om klimatet, ”After Us”, som kom i våras fungerar också bättre för att väcka oss till klimatmedvetande. Eller när Hans Zimmers fantastiska musik till filmen ”Interstellar” ljuder genom rummen och får oss att sörja en förödd planet där dammet blåser fram över döende jordar.

Och, framför allt: Att gå genom en skog och höra korpen eller ströva över någon sista äng och lyssna till vilda bin påverkar oss mer i rätt riktning än att genomlida ett musikstycke byggt på statistik över uppvärmningen. 

Nej, vi vet inte om den musik som spelas av människorna på detta jordklot står i något slags samklang med hela universum. De grekiska försokratikerna trodde nog det. Det vi till slut med säkerhet vet är att musiken rymmer det enda som kan rädda oss i långa loppet: mänsklig gemenskap.